Ida af Larsson

Såhär ser det ut på AK...
En Ida som sörplar nudlar.

Sju år.
Sju korta år.
Sju långa år.
Sju år av sorg.
Sju år av smärta.
Sju år av saknad.
Sju år av villkorslös kärlek.

Jag överlevde Sälen, knappt men ändock.

På sjukhuset förra veckan så fick jag höra att jag var för fet. Så jag lackade och gick raka vägen till affären och köpte nutrilett. Så i måndags drog jag igång med det. Pulver i tre veckor och sedan återgår jag till GI igen. Vem vet, jag kanske är snygg till i sommar?

Fast jag känner mig som en urusel förebild i skolan när jag sitter vid bordet med ett glas vatten (vill inte dricka pulver framför kidsen) och barnen blänger på mig och undrar varför jag inte äter. Vad ska jag säga?

Att i dagens samhälle så är jag för fet och därför måste jag äta äckliga shakes som smakar damm i tre veckor?

Att de ska passa sig för att njuta för mycket av mat för att det bara blir ett helvete då och man går runt med ångest 24/7?

Att det bästa de kan syssla med är att försöka förslappa sin kräkreflex såpass att maten kommer upp automatiskt varje gång?

Jag misstänker även att en av tjejerna redan har ätstörningar, hon är åtta år. Jag sätter mig inte vid hennes bord nu när jag bara dricker vatten, det känns så fel.

Imorgon är det även den där dagen som alltid gör ont och som överraskar mig varje år. Om jag hade fått tagit bort ett datum så hade det varit den 10 februari - Dagen då en fjärdedel utav mig försvann.