Svarta hål i rymden
Så kom den igen. Hösten. I år annorlunda än tidigare år. Jag har inte längre en livlina, inga utbildningar att gå om det inte skulle finnas jobb för mig. Läskigt. Svårt. Stort. Inspirerande. Men jag är 27 år. Det är väl då det ska vara så här? Men har några utbildningar i bagaget, har eget boende och en framtidsvision. Saken är bara den att jag inte känner mig som 27. Jag känner mig som 22, kanske 23 om jag anstränger mig. Jag vet inte alls vad jag vill göra med mitt liv. Men jag tänker att det är okej. Så länge jag har kul på vägen.
Jag jobbar på Norrköpings Tidningar. Som webbredaktör. Som journalist. Precis som det står att jag är på mitt examensbevis från juni i år. Visserligen bara som timvikarie nu men ändock. En del utav mig hungrar efter mörka vinterkvällar och nätter där drömmar tar ett steg närmare verkligheten. Men samtidigt är det läskigt. Vem är jag att bli något i denna stora värld?
Kom hem igår från lite över en vecka i Piteå. Hälsade på. Tog det lugnt. Skrattade. Grät. Åt. Sov. Vaknade. Det är surrealistiskt att vara på Ankars när allting ser likadant ut fastän precis allting är förändrat. Det ger grov existentiell ångest men samtidigt ger det en lättnad, ett andrum. Det är så svårt att beskriva men just nu så känns det som att mitt liv är 100 procent möjligheter och 100 procent återvändsgränder. Omöjlig matematik, jag vet. Men det hindrar inte känslan. Fast jag trivs i det. Det måste jag säga. Åtminstone idag då allting bara är möjligheter.
