Ida af Larsson

Det är så spännande det här varför trygghet kan vara så himla skrämmande. Men jag antar att det handlar om en rädsla att trygghet är tråkigt. Eller att tryggheten man har aldrig kan bli tillräckligt bra. Just nu är jag inte redo för trygghet och lugn. Punkt slut. Och det behöver inte vara något fel med det. Även om jag är ensam kvar att känna så i min ålder.

 

Jag har sådan craving för att klubba just nu. Vill ge mig ut i natten och dansa mig svettig i fler timmar. Gärna på ett okänt dansgolv med mina närmsta. Eller kanske ännu hellre med nya bekantskaper. De där som man bara kan lämna kvar på dansgolvet och sedan inte behöva tänka på igen. Dansgolvsrus med en basgång som får hjärtsträngen att vibrera och en rökmaskin som gör solens fläcker osebara. Ta mig dit. Klockan 22 till 05. 

 

Nej. Imorgon ska jag klubba. Eller åtminstone dansa under en rökig fläkt i en sunklägenhet någonstans. Ensam. Jag går i moll just nu men det är bara med de allra finaste tonerna. 

 

 

Utredningar hit och utredningar dit, allt för att komma fram till varför det kryper i kroppen och skaver i själen. Tyvärr är väntetiderna långa och det är svårt att hitta någon som kan förstå olika delar och inte bara vara specialist. Men då är envisheten en bra sak. En dag kommer min kropp att samarbeta med min knopp och om det tar lite tid så gör inte det så mycket. Huvudsaken är att det hinns med innan det är för sent.

 

Jag hade en gång i tiden en vän som jag egentligen inte vet hur jag lärde känna mer än att jag tror att han var en ungdomskamrat till ett av mina ex. Jag vet heller inte varför vi fastnade för varandra. Men vi gjorde det och han växte sig nog starkare hos mig än vad han förstod själv. Åren har dock en tendens att gå och en dag hade vi bara inte hörts på länge. Nu är det kanske 4,5 år sedan vi hade kontakt. Bara ett par sms sådär en torsdag eller så. Men jag har tänkt på honom nu i flera veckor och funderat på var han tog vägen. 

 

Jag smsade till numret han hade för 4,5 år sedan. Men jag har inte fått något svar. Kanske har han bytt nummer eller kanske vill han bara inte svara. Jag vet bara inte hur jag ska få tag i honom. Jag vet inte vem som kan ha kontakt med honom och mina försök på ratsit och andra söksajter har varit fruktlösa. 

 

Men då, för ett halvt liv sedan, vet jag att han läste min blogg. Gör du det nu? Är du fortfarande här? Om du är här, säg till. För jag tänker på dig nästan dagligen just nu. Du är en av dem som försvann. Men jag vill hitta dig igen.