Crunch
Let me open the window, let me trew you out.
Osorterade tankar.
Vilket nederlag, bor hos mamma igen.
Men det är billigare.
Och mer hemma.
Jag kände mig aldrig hemma på nyhem,
det kändes mer som en mellanlandning.
Jävla skit.
Jag vill skaffa eget nu så att jag kan få gosa med Harry varje kväll.
Vet du vad? Det är att känns sig ensam som är det jobbiga.
Vare sig man är det eller inte.
Och jag känner mig äckligt ensam.
Inte gör det bättre att jag sitter vid samma dator som jag hittade dig på.
Jävla skit.
Om två veckor är jag helt själv.
Sovandes på någon annans säng i någon annans hem.
Mamma bädde nytt i sängen, min rosa lakan från det att jag avr 4 år och fick min första säng.
Då känner jag mig stor och stark.
Eller så känns det som att jag aldrig har varit så liten som jag är nu.
Jag vet inte.
Left alone again:
Robin:
Första killen, första kyssen. Nytt och otäckt och sådär härligt pirrande men pirrandet försvann och det gjorde han med. Han var en bra första kille men ingen framtidskille.
Danne:
Jävlar vad han kunde få mig att känna mig häftig. Cigaretter, alkohol, småkriminalitet och andra mycket hälsosamma saker. Snetändningar på fyllan som alltid gick ut över mig. Ingen bra pojkvän över huvud taget men det var här jag lärde mig att jag var tvungen att vara väldigt stark för att klara mig igenom saker. Det jag ångrar mest är att jag fortfarande var ihop med honom när pappa dog. Varför var det här den sista killen pappa skulle få träffa?
David:
Supersnäll men inte mycket mer. Alldeles för snäll för mig och sedan så tror jag aldrig att vi skulle ha hittat till samma nivå. Rebounce.
G-son:
Tre gånger (!) har vi varit tillsammans men jag minns bara två. Vi har alltid varit mer som kompisar tror jag, kompisar med ytliga känslor. Eller något sådant. Det var aldrig svårt att skiljas för att vi både visste att det var tillfälligt.
Martin (dansken):
Semesterflörten som började som en kärleksroman men blev bara en novell. Jag fångades av mystiken kring hur vi träffades och hur han avgudade mig men jag var kär i romansen. Inte honom.
Martin (stockholm):
Den mest manipulativa människan jag har träffat. Han tog med mig in i en värld som jag drömde om och fick mig att bara vilja ha mer men då tog han den och höll det högt över huvudet så att jag fick hoppas och skrika men jag nåde aldrig upp. Jag hatar honom samtidigt som jag vill drömmen han visade. Han bröt ner mig från topp till tå och fick mig att må så dåligt att jag aldrig mer ville vakna. Jag kan skriva så mycket om honom för att det finns så mycket som jag aldrig fick säga till honom men det räcker med att jag hatar honom så mycket så att det gör ont när jag tänker på honom.
Emil:
Såret blöder. Vad skulle det annars göra? Jag vet inte vad jag ska skriva. Kanske att det här förhållandet fick mig att tro på kärleken för att sedan helt tappa förtroendet för äkta, passionerad kärlek. Den finns inte. Och om den finns så kommer jag äldrig att få känna den. Jag önskar bara att jag aldrig hade stigit upp ur din säng den första natten. Det går inte att kämpa emot. Jag vill skrika så mycket så att jag tappar rösten och aldrig mer kan höras. Jag önskar att jag försvinner in i mitt rosa täcke med prinsessor och glömma bort att jag har känslor och tankar. Du har gjort det så svårt samtidigt som det inte kunde vara enklare.
Jag orkar inte mera nu. Återkommer efter tröstätning och cigg.
Osorterade tankar.
Vilket nederlag, bor hos mamma igen.
Men det är billigare.
Och mer hemma.
Jag kände mig aldrig hemma på nyhem,
det kändes mer som en mellanlandning.
Jävla skit.
Jag vill skaffa eget nu så att jag kan få gosa med Harry varje kväll.
Vet du vad? Det är att känns sig ensam som är det jobbiga.
Vare sig man är det eller inte.
Och jag känner mig äckligt ensam.
Inte gör det bättre att jag sitter vid samma dator som jag hittade dig på.
Jävla skit.
Om två veckor är jag helt själv.
Sovandes på någon annans säng i någon annans hem.
Mamma bädde nytt i sängen, min rosa lakan från det att jag avr 4 år och fick min första säng.
Då känner jag mig stor och stark.
Eller så känns det som att jag aldrig har varit så liten som jag är nu.
Jag vet inte.
Left alone again:
Robin:
Första killen, första kyssen. Nytt och otäckt och sådär härligt pirrande men pirrandet försvann och det gjorde han med. Han var en bra första kille men ingen framtidskille.
Danne:
Jävlar vad han kunde få mig att känna mig häftig. Cigaretter, alkohol, småkriminalitet och andra mycket hälsosamma saker. Snetändningar på fyllan som alltid gick ut över mig. Ingen bra pojkvän över huvud taget men det var här jag lärde mig att jag var tvungen att vara väldigt stark för att klara mig igenom saker. Det jag ångrar mest är att jag fortfarande var ihop med honom när pappa dog. Varför var det här den sista killen pappa skulle få träffa?
David:
Supersnäll men inte mycket mer. Alldeles för snäll för mig och sedan så tror jag aldrig att vi skulle ha hittat till samma nivå. Rebounce.
G-son:
Tre gånger (!) har vi varit tillsammans men jag minns bara två. Vi har alltid varit mer som kompisar tror jag, kompisar med ytliga känslor. Eller något sådant. Det var aldrig svårt att skiljas för att vi både visste att det var tillfälligt.
Martin (dansken):
Semesterflörten som började som en kärleksroman men blev bara en novell. Jag fångades av mystiken kring hur vi träffades och hur han avgudade mig men jag var kär i romansen. Inte honom.
Martin (stockholm):
Den mest manipulativa människan jag har träffat. Han tog med mig in i en värld som jag drömde om och fick mig att bara vilja ha mer men då tog han den och höll det högt över huvudet så att jag fick hoppas och skrika men jag nåde aldrig upp. Jag hatar honom samtidigt som jag vill drömmen han visade. Han bröt ner mig från topp till tå och fick mig att må så dåligt att jag aldrig mer ville vakna. Jag kan skriva så mycket om honom för att det finns så mycket som jag aldrig fick säga till honom men det räcker med att jag hatar honom så mycket så att det gör ont när jag tänker på honom.
Emil:
Såret blöder. Vad skulle det annars göra? Jag vet inte vad jag ska skriva. Kanske att det här förhållandet fick mig att tro på kärleken för att sedan helt tappa förtroendet för äkta, passionerad kärlek. Den finns inte. Och om den finns så kommer jag äldrig att få känna den. Jag önskar bara att jag aldrig hade stigit upp ur din säng den första natten. Det går inte att kämpa emot. Jag vill skrika så mycket så att jag tappar rösten och aldrig mer kan höras. Jag önskar att jag försvinner in i mitt rosa täcke med prinsessor och glömma bort att jag har känslor och tankar. Du har gjort det så svårt samtidigt som det inte kunde vara enklare.
Jag orkar inte mera nu. Återkommer efter tröstätning och cigg.
