Ida af Larsson

- men jag ser inget alls.

Inte ens en liten reaktion. Det känns betryggande.

Jag funderar på att lägga ner bloggen, jag får bara ångest över att jag inte kan skriva. Ångest över att det knappt är någon som läser och ångest över att jag bryr mig om det.

Ett sätt att glömma mig i regnet; som om "lilla jag" försvann.

Den här berg-o-dalbanan med mitt mående är det som är jobbigast. Jag kan inte göra något åt det heller. Faan, nu gråter jag. Ikväll ska jag skratta och le och låtsas som att nyår är det bästa jag vet, men det är det inte. Egentligen så vill jag bara ligga ner, sprattla och gråta helt förtvivlat när 2007 blir 2008. Jag vill slita mitt hår och skrapa mina knän emot asfalt. Men det ska jag inte heller göra, jag ska dansa, skåla i chamapnge och säga att det här var ett bra nyår även fast jag inte alls menar det. Inte egentligen.

Jag ser på cirkus på tv, elefanten ser ut att att vara ledsen. Den känner sig nog lika instängd och förlorad som jag.

Varför ska man leva när man ändå dör tillslut?
Varför ska man anstränga sig när inget spelar någon roll i längden?

Det är nog därför ingen läser min blogg, jag är öppen med mitt dåliga mående och det fungerar inte i "lyckliga Sverige".

Jävla helvete.