Ida af Larsson

Det var en gång en liten tryffelgris som hette sven-ture och han levde ett relativt spännande liv. Inte för att tryffelgrisar i största allmänhet har ett überspännande liv min Sven-ture hade ett ännu mer spännande liv än de andra grisarna. Han kunde nämligen flyga. Som de allra flesta vet så finner man tryffel under marken där svampväxten växer och grisar har då blivit ett självklart arbetsdjur för detta ändamål. Men det man inte har vetat är att det även växel tryffel bland trädkronorna. och inom det området så var Sven-ture mästaren.
Det var en varm sommardag i slutet av juli och Sven-ture var som vanligt ute och flög. Han tog den vanliga svängen strax bakom till höger. Vid bord åtta så brukade han hitta en massa tryffel men så var inte fallet idag. Idag så hade bord åtta invaderats utav myrslokar. Sven-ture tyckte att detta var mycket lustigt då det inte lever några myrslokar i Sverige utan återfinns bara i Syd- eller centralamerika. (Ännu lustigare var väl i och för sig att det inte växer tryffel i Sverige utan bara i sydfrankrike och italien och oftast då under ekar. Visserligen växer Bourgognetryffeln vilt på gotland men det var Sven-ture inte utbildad på att hitta och vi befinner inte på Gotland utan snarare lite närmare Jönköping. Åter till historien.)

Han gömde sig bakom en hög med gamla skolböcker och tjuvlyssnade på myrslokarnas samtal.
-Mahaa, jag vet att ni alla nu är spända på att få veta varför jag har samlat er här idag och räds icke mina vänner  snart ska ni få veta. Sa den största myrsloken som stod mitt på bordet.
-Mästare, jag vet att du är störst och så vidare och viktigast av alla men barnvakten hade bara tid till tre och det tar ett tag att ta sig tillbaka till Paraguay. Jag förstår inte att vi inte kunde ha träffats lite närmare våra naturliga betesmarker.
-Mahaa, KÄFTEN! Här är det jag som talar och det är jag som säger när vi ska bege oss hem igen. *Host och harkel* Ja, som jag försökte säga förut så har jag, den allsmäktige Georg kommit på en plan hur vi myrslokar skall kunna ta över världen och jag ska bli den härskare som världen har väntat på.
-HEIL, GEORG!
När alla myrslokarna sade de två orden i mun på varandra så gick det kalla kårar längs Sven-tures rygg och han staplade bakåt. Tyvärr var detta inte särskilt genomtänkt utan han gick rakt in i en trave böcker som rasade med ett brak.

-Mahaa, schh! Vad var det? Jag tyckte att jag hörde något. Mot skogen. sa den som tidigare hade kallat sig själv för mästare.
Myrslokarna plockade ihop sina medhavda parfymflaskor och började försiktigt gå mot skogen. Sveen-ture stod som förstelnad och han vågade inte ens andas. Han brottades mot sitt inre om vad det var som han skulle göra. Skulle han flyga tillbaka tilll gården och hämta hjälp eller skulle han följa efter? Efter några sekunders tvekan så valde han att följa efter då han inte visste om han skulle hitta myrslokarna igen och för att detta hade blivit en väldigt tråkig historia om han bara hade hämtat hjälp och sedan var den slut. Nej, så han flög bitvis och gick beroende på hur säker han var på att han inte syntes.

När han hade hoppflugit i säkert tre minuter så snubblade han på en gren och ramlade omkull. Han vågade nte resa på sig på ett tag om myrslokarna hade hört honom och vänt sig om. När Sven-ture efter noga övervägande titta upp från det grävlinghål som han hamnat i så såg han inte till en enda kotte och det var då han gjorde den fasansfulla upptäckten att detta var en lövskog och ingen barrskog! efter det bryska uppvaknandet så såg Sven-ture sig omkring och insåg att han inte heller kunde se myrslokarna. Han förbannade sitt högra knä som han brukade göra när något gick snett och flög upp bland trädkronorna för att försöka hitta myrslokarna. När han hade flugit runt över trädtopperna i 2 minuter och 34 sekunder så insåg han att detta var nog ingen bra idé. Det enda han såg var ju trdkronorna och det gav inte så mycket hjälp för tillfället. Han dalade ner och började att ta sig fram via lianer istället.

När han hade svingat sig fram i fyra kilometer så fick han syn på en myrstack och han gick fram och knackade på dörren. Ut genom myrstacksdörren kom en ensam liten myra med bara fyra ben (fyra, myra, hahaa) och sade med bräcklig röst:
-Bulleribulleribock, vem är det som bankar på min dörr?
-Det är bara jag, mellantryffelgrisen Sven-ture. Men ät inte upp mig för snart så kommer det en ännu större tryffelgris.
-Ja, okej då. bara för denna gången.
-Tack, det var snällt tycker ag. Du har möjligtvis inte sett till ett gäng myrslokar?
-Myrslokar? Jo, jag tackar jag. de sprang förbi här nyss och ylade om någn bomb. De gick ditåt. Skrockade myran fram och pekade ditåt.
-Tack, nu måste jag fortsätta min färd.

Nej, nu är jag helt slut i fingrarna. Finns det intresse så kommer slutet inom en snar framtid. Låt mig veta.