Ida af Larsson

Det är nu tankarna börjar komma om varför vi är här och vad det är som är meningen men mänsklighetens lidande. Och allt annat lidande. Jag avskyr lov för att de får mig att må dåligt och tänka de där mörka tankarna som jag tränger undan i vardagen. Jag vet inte om det är bra att de får komma upp till ytan men varför skulle det vara det? Det är ju inte så att jag gör så mycket åt det för jag vet inte vad som kan göras.

Att vakna upp på morgonen och den första tanken som slår en är att "Jahaa, så nu vaknade jag en dag till. En dag till att ta sig igenom." Det är inte ett bra recept på en underbar dag. Jag kommer aldrig någonsin att kunna gå sysslolös, då skulle jag riva sönder allt i min närhet. Jag skulle aldrig kunna ta ett sabbatsår efter gymnasiet och inte veta vart jag är på väg. Jag fungerar inte så och det är lkite jobbigt, att slappna av är inte en fras som finns med i min ordlista.
Ibland så förbannar jag mig själv för att jag vägrade se min livskompanjon i ögonen och vände honom ryggen men jag kan inte stå stark för tillfället.

Ja, nu när jag har utövat lite självömkan så kanske man skulle fortsätta att ta sig igenom dagen. Jag är en patetisk människa som igentligen inte vet något om lidande och ångest.

Jag har aldrig kunnat leva i nuet, jag är alltid långt fram och det gör mig illa.