Ida af Larsson

...varför blir det alltid så här? Om jag inte lyckas klara ut det här så ska jag flytta långt härifrån och aldrig låta någon komma nära. Jag ska aldrig berätta saker om mig som nästan ingen vet. Jag ska aldrig prata om min Pappa och hur jag känner kring saker och ting. Jag ska aldrig ha en längtan efter att vara någon nära. Jag ska aldrig mer göra mig fin för någon och jag ska aldrig mer drömma. Jag ska aldrig tänka på framtiden som något bra utan bara ett nödvändigt ont för att komma fram till den dagen jag dör. Jag ska börja dricka mer alkohol än vad jag gör nu och sitta för mig själv i min slitna fotölj framför tvn som spelar nationalsången och flyga iväg i en dimma där jag har bosatt mig. Jag ska bränna alla kort och alla saker som påminner mig om att jag en gång ville vara någon. Jag ska aldrig mer se någon i ögonen för jag kommer att vara rädd för att se medlidande och förakt. Jag kommer att supa mig så full så att jag vaknar mitt i skogen under en tall och bli arg över att jag inte frös ihjäl.

Varför kan jag bara inte få vad jag vill ha en gång?

Lyssna inte på mig, jag är onykter och jävligt nere.