Surt sa Snövit när hon bet i äpplet.
Nu har jag anmält mig själv som blodgivare. Jag hatar att ta blodprov och när jag får sådana där jäkla as i armvecket så mår jag skitilla och jag är blå och öm i flera dagar efteråt. Men vad sjutton spelar det för roll om jag kan rädda liv? Jag har förnyat mitt donationsregister också, det enda som jag inte vill donera är hornhinnorna och det är en iten egen grej jag har men annars så får dom plocka vad dom vill. Fasiken, inte tatueringarna. Fast vad skulle dom ha dom till?
När jag var liten så läste jag om en tonåring som hade dött och donerat olika organ och vävnader till elva olika personer som nu levde/levde behagligare tack vare honom. Det var det som fick mig att vilja börja donera men faktum är att det inte var så länge sedan som jag anmälde mig för första gången. Men, men, nu har jag det.
Urk, jag kommer må så jäkla illa när jag ger blod men det är det värt. Om jag får förstås. Jag läste att man inte får ge blof om man har mycket eksem och man måste vänta 6 månader efter att man har tatuerat sig också. Men vänta kan jag göra. Fast jag kommer att bli sur om jag inte får.
Under första besöket så tar man lite provet och fyller i blanketter och har hälsosamtal och det är det som känns så jäkla onödigt. Kunde dom bara inte ha tappat mig på 5 dl blod till så skulle det inte kännas så onödigt.
Jajaa, jag ska sluta tjafsa. Jag är ju ändå på jobbet...
-En kopp thé min sköna?
-Ja, varför inte?
