Ida af Larsson

Eriksson och jag var iväg och käkade på Babylon och när vi kom ut ringde Angelica och jag gick och pratade med henne. Det blev lite kallt så jag skulle öppna bilen så vi kunde sätta oss där. Jag stod och krånglade med nyckeln hur länge som helst och slet i dörrarna. När jag förtvivlat hade talat om för Eriksson att jag inte kom in i bilen hörde vi grabbskratt en bit ifrån, då plötsligt insåg jag att jag inte alls hade parkerat så nära kundvagnarna och vända mig om och det stod Sally så vackert och väntade på oss. Vi tjöt av skratt och tog oss fort in i rätt bil, släckte lyset och gömde oss. Karlarna vars bil jag hade våldfört mig på skrattade och försökte kika in men jag tror inte dom såg vilka vi var. Dom krypkörde förbi och var sedan borta.

Jag undrar vilka det var...

Angelica frågade om jag var full för hon hörde allt i telefonen men förstod inte riktigt vad det handlade om.

Klar med pluggandet! Härligt, härligt. Även fast jag inte fattade ett jota av sista texten.