Lördag i Brandkärr
Martina: Jag ska flytta till lite centralare delar av Nyköping. Fyra minuter till tågstationen och två till skolan så det kommer att bli nice.
Gårdagen gick i vinets tecken. Mycket trevligt. Det blev liksom sådär spontanbra så att man bara trivdes.
Idag har jag hunnit med att packa några kartonger och rensat ut en hel garderob. Blev en hel del kläder som ska skänkas bort. Hittade två gamla dagböcker, en känslodagbok till en av mina gamla pratkontakter för att beskriva känslor varje dag och en bok vi hade i svenskan på högstadiet som vi skulle skriva vad vi gjort i helgen och sådant till läraren. Någonstans i den boken finns svaren på vart det gick lite snett. Jag blir ledsen när jag läser vad jag skrivit men framförallt så blir jag ledsen när jag läser vad läraren skrivit då det är helt uppenbart att hon försöker göra allt i sin makt för att hjälpa mig och för att få mig att prata med henne. Hon ville bara komma igenom min svartmålade vägg.
Jag som var så arg för att ingen brydde sig.
Livet tynger ner min axlar för tillfället. Det känns som att jag insåg att jag har mer på ryggen än vad jag klarar av att bära men jag vågar inte lägga ner det eller be någon annan bära det.
"Skriv gärna igen så vi kan fortsätta lösa världens viktigaste problem"
- min svenska lärare som faktiskt menade det och fanns där.
Gårdagen gick i vinets tecken. Mycket trevligt. Det blev liksom sådär spontanbra så att man bara trivdes.
Idag har jag hunnit med att packa några kartonger och rensat ut en hel garderob. Blev en hel del kläder som ska skänkas bort. Hittade två gamla dagböcker, en känslodagbok till en av mina gamla pratkontakter för att beskriva känslor varje dag och en bok vi hade i svenskan på högstadiet som vi skulle skriva vad vi gjort i helgen och sådant till läraren. Någonstans i den boken finns svaren på vart det gick lite snett. Jag blir ledsen när jag läser vad jag skrivit men framförallt så blir jag ledsen när jag läser vad läraren skrivit då det är helt uppenbart att hon försöker göra allt i sin makt för att hjälpa mig och för att få mig att prata med henne. Hon ville bara komma igenom min svartmålade vägg.
Jag som var så arg för att ingen brydde sig.
Livet tynger ner min axlar för tillfället. Det känns som att jag insåg att jag har mer på ryggen än vad jag klarar av att bära men jag vågar inte lägga ner det eller be någon annan bära det.
"Skriv gärna igen så vi kan fortsätta lösa världens viktigaste problem"
- min svenska lärare som faktiskt menade det och fanns där.
