Sorg
Dom här dagarna har jag haft ont i hjärtat, inte som det brukar vara att jag inbillar mig att jag ska få en hjärtattack utan ont av sorg och av ångest.
Överallt börjar det nu ploppa upp en massa reklam och tips till Farsdag. Det hugger till varje gång jag ser en skylt och det bränner i ögonen varje gång jag blir påmind om att jag tillhör dom som inte har någon att fira. Jag tillhör dom som Farsdag inte är något annat än en smärtsam pik om att man har förlorat en förälder.
Vet ni hur det är att alltid gå runt och vara rädd för att sådant kan komma på tal? Det har blivit lugnare med åren men från början så gick jag runt på helspän och var livrädd för att någon skulle prata om sina föräldrar, säga ordet pappa, fråga mig om mina föräldrar eller liknande. Dom där gångerna när man träffar nya människor som frågar "vad gör din pappa", "vart bor din pappa", "du pratar aldrig om din pappa, varför" då knyter det sig i magen och man vet precis vad som ska hända. Jag svarar att han är död, den som frågat blir antingen röd i ansikten, mumlar något och tittar bort eller så säger dom "förlåt, det är säkert jobbigt att prata om det" jag svara alltid nej på den frågan men av någon konstig anledning är det aldrig någon som fortsätter på ämnen. Då är vädret ett säkrare kort.
Jag kommer ihåg en dag på svenskan i gymnasiet, jag var ung och arg och ifrågasatte min lärares tvång om att föräldrarna skulle skriva under ett papper. Jag menade att det var förelegat i dagens plast/regnbågs/bonus/adoptiv/foster/etc.-familjer och hon spydde ut något om att jag som minnsan hade en mamma och en pappa inte hade rätt att ifrågasätta det. Jag minns att jag vrålade att min pappa var död och att jag knappt kunde hålla tillbaka tårarna men jag gjorde det ändå för att jag inte ville visa mig svag. Hon blev nog rätt paf och skamsen men det visar att människor har så svårt att förstå att föräldrar kan dö tidigt och att det inte är så ovanligt.
Jag blir så arg varje gång någon talar bra om sin pappa för att i mig känns det som ett hån. I mig är jag porättvis mot alla när det gäller detta, jag vill att vi ska utrota ordet pappa så att jag aldrig mer får höra det. Bara gå tillbaka till 70-tals tänket där de kallade föräldrarna vid namn.
Det finns saker som får mig att bli så arg att jag nästan spricker och det är människor som skämtar om självmord. Jag var en sådan där liten fjortis som sprang runt och sa att jag skulle ta livet av mig på skämt så fort något gick emot mig men när det väl drabbar en själv så är man inte så jävla glad över att höra om det jämt. De första åren så blev jag arg och skällde åt dom som sa något i min närhet och jag har säkert fått några att tänka om men jag har slutat med det och detta gör att jag har några i min närhet som alltid ska skämta om det och det sårar mig varje gång. Jag blir ledsen av att bli påmind, jag blir ledsen av att ni inte förstår hur allvarligt detta ämne är. Jag blir så fruktansvärt ledsen när ni inte förstår hur många ni har gjort så otroligt ledsna för att ni har skämtat om självmord i närheten av folk som upplevt det.
För vi är många, otroligt många.
Jag menar inte att man ska sluta prata om det, absolut inte. Men vi måste sluta använda det som ett begrepp för att förklara att saker och ting är lite jobbigt. Precis som vi måste sluta med att använda ordet ångest när man har lite svårt att välja vad man ska äta till lunch. Ångest är något helt annat och dom som verkligen lider av ångest blir nederväderade. Deras sjukdom blir något vardagligt och tas inte på samma allvar.
Jag är en av dom som har tagit grundskoleexamen, genomfört mitt första projektarbete, varit med i tidningar och tv, firat julafton/midsommar/påskafton, tagit studenten, fyllt år, snubblat över födelsedagar när det inte finns någon att fira, pluggat på universitetet, flyttat hemifrån, flyttat till ny stad, gett mig in i politiken med mera och varje gång, i mitten på min stora glädje så finns ett stort svart hål där något saknas. Varje gång jag gläds över något så svider till till i magen för att en av dom jag vill dela det med aldrig ens kommer att få veta vad jag har åstadkommit. Mina framtida barn kommer aldrig att få säga ordet morfar till någon. Jag kommer inte att kunna ha ett traditionsenligt tal på min bröllopsdag för person som skulle hålla det är död. Men sådant har jag accepterat och jag glädjer mig över att jag har en förälder kvar. Hon får bli en morfor och hon får hålla talet och det kommer att bli kanonbra.
Jag vill bara få er att kanske förstå en liten del av den sorg jag bär på och som vissa inte har upplevt. Jag vill få er att förstå att jag, Ida Anna Viktoria Larsson, är så svag och liten att jag ibland bara försvinner och då behöver jag hjälp. Även om jag aldrig någonsin skulle be er om det.
Framförallt vill jag säga att jag blir ledsen när ni går runt och undrar om min pappa men aldrig frågar. Gör honom till ett viktigt och intressant ämne istället för något tabubelagt. Det är inte jag som har problem med ämnet, det är ni och det svenska jävla samhället.
Tack för mig.
