Ida af Larsson

Ja, kanske läge att berätta om min helt störda helg.

Fredagen; Var hemma hos Mamma först. Drack en folkis och myste framför datorn. Gick sedan bort till systrarna Eriksson och tittade på när dom gjorde sig iordning. Åkte ut till Lotorp på en minifest men lite peeps som jag inte har sett på ett tag. Skrattade så att jag tjöt när Jimmy hade sönder en fönsterbräda så att han blev attackerad av en miljon växter. Eriksson tjurade över att jag hade lagt upp en bild på henne på Facebook där hon hade en fjäder i huvudet så jag sa att om hon testade elpistolen så skulle jag ta bort den.... Och tokfaan gjorde det såklart. Den var inte så kraftig men den lät jätteläskigt och det var väldigt roligt oavsett. Skrattade även åt den andra systern som försökte skära bort tandkött eftersom hon hade ont i en visdomstand som växte....

Tog mig in till Finspång vid elvatiden igen och till Happy-Mike. Där var det grabbhäng med Mike, Adam och en random. Vi pratade musik, spelade gitarr, våldförde oss på mjukisråttor och var allmänt störda. Gick hem vid två eftersom jag skulle upp skapligt.

Lördagen; Jörgen och jag åkte till Åbergs för brunch vid elva och pratade om framtidsplaner. Åkte in till Norrköping och tatueringsmässan för att införskaffa mig nya tatueringar. Så gudomligt snygga! Jag är jävligt nöjd även om det nog kommer att ta ett tag att vänja sig vid den på handleden. Vi var kvar inne i stan till cirkus fem innan vi åkte tillbaka till Finspång.

Gjorde mig iordning och blev upplockad av Martiniskrutten vid sju. Vi tuffade bort till Jossa där jag fick fickparkera eftersom Martina var lite osäker på det hela. Men eftersom jag är kung på att fickparkera så gick det bra. Snackade en massa skit uppe hos Jossa tillsammans med henne, Skrutten, KL, Isa och Erika. Malin var även med på ett hörn men hon drog ungefär samtidigt som jag korkade upp.

Efter tre öl så fick jag vetskap om att en person som jag ser som en lillebror har fått besked att han har cancer. Jag bröt ihop. Det blev så jävla mycket på en enda gång. Han som ställde upp mest av alla på den resterande familjen Larsson efter Pappas död hade nu själv fått en diagnos som ofta slutar i död. Varför? Efter ett litet ihopbrytande så fick jag iaf reda på att det inte var så farligt som det först hade låtit. Visserligen så är det en svår form av cancer men han hade svarat bra på cellgifterna och det räknas med att han blir frisk efter sommaren. Jag hoppas verkligen.

När jag hade fått i mig lite till och tagit mig i kragen så blev det singstar och lite sånglekar innan vi blev nedskjutsade till dubbeln av mamma och mormor. Var skapligt nykter och det var väldigt skönt. Träffade på en himla massa trevliga prickar på hotellet. Blev biten i ryggen av en gammal klasskamrat som smög sig på, gissa om jag blev livrädd. Hittade ElliFrikadelli i baren och där blev jag kvar den största delen av kvällen. Träffade på killen som envisas med att kalla mig för "Ida Larsson 9C!" (lång historia som får tas vid ett annat tillfälle), det kom även fram en tjej;
Hon - Visst är det du som är Ida Larsson?
Jag - Erhm, ja?
Hon - Bra, jag har en kille som vill träffa dig. Ni skulle passa asbra ihop!
Jag - Eh, va?

Hon slet med mig bort till ett bord och presenterade mig för en kille som inte alls var min typ. Som tur var så slet jag tag i närmsta person som jag kände och blev "väldigt upptagen" i det samtalet istället. Jag träffade även på en kille som jag alltid har varit väldigt attraherad av men som jag aldrig har pratat med. Han känner en som jag stod och pratade med. Killen blev, citat "helt betuttad" i mig och vi stod mest bara och småflörtade hela kvällen. När vi sedan skulle gå ut så gick vi ut bakvägen tillsammans och han ville att vi skulle ta en liten omväg för att prata.

Han förklarade att han aldrig har blivit så attraherad av någon som han blev av mig och kunde inte se mig i ögonen för att han tyckte att det blev för mycket. Det som var helt sjukt att två människor kan vara så stört attraherade av varandra. Jag lovar er att jag inte har varit med om något så laddat som när vi stod i en trappa och pratade. Det tråkiga med det hela var att han har flickvän sedan 12 år tillbaka och en kid med densamma. Han ville inte göra henne illa och jag ville inte förstöra något men samtidigt så var det så laddat. Det går inte ens att beskriva. Det var som om vi hade en egen bubbla där strax bakom hotellet. Men inget hände och vi gick tillbaka till civilisationen. Väl där så kom killen fram till att han ville sätta sig någonstans och bara ta en öl och prata eftersom allt annat var så förbjudet. Så blev tyvärr inte fallet och jag åkte hem till mig.

Väl påväg hem så fick jag sjukligt många sms av en kille som jag har träffat från och till och som ville att jag skulle följa med honom hem för lite "mys", han har flickvän så istället kröp jag ner ensam i min säng och nekade vänligt men bestämt denna kärlekskranka rackare. Trots att jag gillar honom stört mycket och att han faktiskt inte passar ihop emd sin tjej... (Jaja, jag vet)

Vid sex-tiden eller vad hon nu kan ha varit så vaknade jag av ett förjävla liv och någonstans mittemellan dröm och verklighet så trodde jag att det var orcher som kom för att döda mig med en hel armé av trummor. Efter några skräckslagna minuter så insåg jag att det var den där förbannade vårreveljen som knatade förbi utanför fönstret. Satans as! Ett jävla trummande var det och efter många arga minuter så kunde jag somna om.

På söndagen så åt mamma och jag mat och sedan skulle jag åka hem till Nyköping. På bussen in till Norrköping så var mitt busskort tomt men jag fick åka med ändå. När jag skulle gå på tåget i Norrköping så ramlade jag dock ner mellan perrongen och tåget. Helt galet. Det gick bra men byxorna gick sönder och tågvärden höll på att få en hjärtattack av rädsla. Ja, så det kan gå.

Nu har inlägget blivit alldeles för långt så jag avslutar här med bilder på mina nygjorda tatueringar.

Den till vänster är mammas och min till höger.
(Brorsans kommer senare eftersom han inte var hemma)

My new bird som var väldigt blodig här.
Det syns inte ens att den är gul...