Åren går men ärren består...
Idag är det en vecka kvar tills det är sex år sedan.
Sex år.
Går tiden så sjukt fort?
Sex år sedan jag såg min fina pappa för sista gången. Sex år sedan jag blev berörd av hans arbetarhänder. Sex år sedan jag kände lukten av hans Ferrariparfym. Sex år sedan vi filosoferade om vad jag ville göra med mitt liv. Sex år sedan han förklarade att han inte ville att jag skulle sluta som honom, utan uppfyllda drömmar, utan att han ville att jag skulle ta tag i mitt liv. Sex år sedan jag såg min pappa i en kista med kall hud och obduktionssår över kroppen. Sex år sedan jag låste kistan och gömde nyckeln i en skokartong där hans mobil, plånbok och glasögon finns.
Den skokartongen står gömd i en garderob som jag inte så oftar tittar i. Jag vet vad som finns där i och en del saker är så makabra att jag inte klara av att se dom. En bunt med foton på när han ligger i kistan som jag aldrig har vågat titta på. Några gånger har jag misstagit dom för andra kort och råkat titta på det första. Det hugger till i hjärtat och jag vänder dom med baksidan upp så fort jag bara kan. Som tur är så är första bilden väldigt suddig så jag kan inbilla mig att det bara var ett foto på något kludd.
Det här är kanske inte något man vill läsa om en onsdaglunch och jag tvingar ingen att läsa. Det är bara så att jag inte kunde sova inatt för att jag låg och tänkte på det och det hjälper att få ner lite skriftligt. Förlåt för mina svarta tankar men utan dom vore jag inte jag.
Jag har min fars blod i en skokartong med en stjärna på.
Sex år.
Går tiden så sjukt fort?
Sex år sedan jag såg min fina pappa för sista gången. Sex år sedan jag blev berörd av hans arbetarhänder. Sex år sedan jag kände lukten av hans Ferrariparfym. Sex år sedan vi filosoferade om vad jag ville göra med mitt liv. Sex år sedan han förklarade att han inte ville att jag skulle sluta som honom, utan uppfyllda drömmar, utan att han ville att jag skulle ta tag i mitt liv. Sex år sedan jag såg min pappa i en kista med kall hud och obduktionssår över kroppen. Sex år sedan jag låste kistan och gömde nyckeln i en skokartong där hans mobil, plånbok och glasögon finns.
Den skokartongen står gömd i en garderob som jag inte så oftar tittar i. Jag vet vad som finns där i och en del saker är så makabra att jag inte klara av att se dom. En bunt med foton på när han ligger i kistan som jag aldrig har vågat titta på. Några gånger har jag misstagit dom för andra kort och råkat titta på det första. Det hugger till i hjärtat och jag vänder dom med baksidan upp så fort jag bara kan. Som tur är så är första bilden väldigt suddig så jag kan inbilla mig att det bara var ett foto på något kludd.
Det här är kanske inte något man vill läsa om en onsdaglunch och jag tvingar ingen att läsa. Det är bara så att jag inte kunde sova inatt för att jag låg och tänkte på det och det hjälper att få ner lite skriftligt. Förlåt för mina svarta tankar men utan dom vore jag inte jag.
Jag har min fars blod i en skokartong med en stjärna på.
