Kom ihåg mig då.
Winnerbäck och pillande med projektplanen. Dock väldigt mycket tankar i omlopp som alltid efter en helg. Denna helg kom jag fram till att jag verkligen gillar det här med dubbeldanserna. På baksidan av Hans Gunnarssons bok En jävla vinter så står det såhär;
Det enda som hägrar på hemmaplan är fredagsdiskot på hotellet och förhoppningen om att finna den stora kärleken. Men danskvällarna bjuder mera på fylla än på kärlek [...] Det är kort sagt en jävla vinter för Gunnar, 21 år och fast i Finspång.
Lite så är det väl som det är, på dubbeln på hotellet i Finspång. Alla letar mer eller mindre alltid efter någon att gå hem med, det känns som om det är ett stående mål för alla singlar som flyter runt i Finspång. Och jag gillar det. Jag gillar att det är så enkelt för att det är något som ligger undermedvetet hos alla. Tragisk kanske många skulle kalla det för men jag håller absolut inte med. Jag har nästan alltid roligare på utekvällar i Finspång än i t.ex. Sthlm för att det verkligen är en helt annan mentalitet, en mer öppen mentalitet.
Hemma i Finspång så är man t.ex. inte full förrän man gör sin första omkullramling och man vajar när man försöker stå stilla och man har inte vart full om man minns hela kvällen. Att hångla med någon helt random är också helt okej och att ha "råkat" ligga med tre tjejer/killar i samma kompisgäng är i allra högsta grad normalt för så många liggbara finna det inte. Alla som har pratat med varandra är buksvågrar/svägerskor på ett eller flera håll. Så är det bara.
Fast jag gillar det. Jag gillar att det mesta är väldigt avdramatiserat i Finspång som det inte verkar vara på andra platser i Sverige. Och dubbeldanserna är det som mest förkroppsligar allt detta. Insåg i helgen att jag kommer vara i Finspång på nästa dubbel (alltid sista helgen i månaden på vinterhalvåret) också eftersom jag ska på en releasefest då och jag blev innerligt glad. Det är väldigt svårt att förklara för utbölingar och nästan ännu svårare att förklara för finspångare som fortfarande bor kvar för det är en sport i att hata Finspång så mycket som möjligt när man bor där.
Jag vet inte om jag lyckades förklara något i mitt resonemang för jag skrev bara ner allt i den ordningen jag funderade på det men jag ville bara ha sagt att jag gillar allt det som har med dubbeln att göra, det är så... finspång helt enkelt.
Boken En jävla vinter av Hans Gunnarsson är en bok om hans uppväxt i Finpång och det speciella med Finspång. När jag läste den för första gången på gymnasiet så hatade jag den och skrev SKITBOK över sidan av den men jag antar att den kan förklara en del av mitt underbara tragiska Finspång. Så läs den ni utbölingar. Om inte annat så är den en helt okej bok. Trots den hatiska början;
"Vad jag har förstått", sa journalisten, "så började du din bana i Finspång och..."
"Låt mig bara först säga", avbröt konstnären, "att i Finspång börjar man inga banor."
Det enda som hägrar på hemmaplan är fredagsdiskot på hotellet och förhoppningen om att finna den stora kärleken. Men danskvällarna bjuder mera på fylla än på kärlek [...] Det är kort sagt en jävla vinter för Gunnar, 21 år och fast i Finspång.
Lite så är det väl som det är, på dubbeln på hotellet i Finspång. Alla letar mer eller mindre alltid efter någon att gå hem med, det känns som om det är ett stående mål för alla singlar som flyter runt i Finspång. Och jag gillar det. Jag gillar att det är så enkelt för att det är något som ligger undermedvetet hos alla. Tragisk kanske många skulle kalla det för men jag håller absolut inte med. Jag har nästan alltid roligare på utekvällar i Finspång än i t.ex. Sthlm för att det verkligen är en helt annan mentalitet, en mer öppen mentalitet.
Hemma i Finspång så är man t.ex. inte full förrän man gör sin första omkullramling och man vajar när man försöker stå stilla och man har inte vart full om man minns hela kvällen. Att hångla med någon helt random är också helt okej och att ha "råkat" ligga med tre tjejer/killar i samma kompisgäng är i allra högsta grad normalt för så många liggbara finna det inte. Alla som har pratat med varandra är buksvågrar/svägerskor på ett eller flera håll. Så är det bara.
Fast jag gillar det. Jag gillar att det mesta är väldigt avdramatiserat i Finspång som det inte verkar vara på andra platser i Sverige. Och dubbeldanserna är det som mest förkroppsligar allt detta. Insåg i helgen att jag kommer vara i Finspång på nästa dubbel (alltid sista helgen i månaden på vinterhalvåret) också eftersom jag ska på en releasefest då och jag blev innerligt glad. Det är väldigt svårt att förklara för utbölingar och nästan ännu svårare att förklara för finspångare som fortfarande bor kvar för det är en sport i att hata Finspång så mycket som möjligt när man bor där.
Jag vet inte om jag lyckades förklara något i mitt resonemang för jag skrev bara ner allt i den ordningen jag funderade på det men jag ville bara ha sagt att jag gillar allt det som har med dubbeln att göra, det är så... finspång helt enkelt.
Boken En jävla vinter av Hans Gunnarsson är en bok om hans uppväxt i Finpång och det speciella med Finspång. När jag läste den för första gången på gymnasiet så hatade jag den och skrev SKITBOK över sidan av den men jag antar att den kan förklara en del av mitt underbara tragiska Finspång. Så läs den ni utbölingar. Om inte annat så är den en helt okej bok. Trots den hatiska början;
"Vad jag har förstått", sa journalisten, "så började du din bana i Finspång och..."
"Låt mig bara först säga", avbröt konstnären, "att i Finspång börjar man inga banor."
