Ida af Larsson

Har tänkt endel på min uppväxt idag. Jag vet inte vad jag ska säga.

Jag hade en olycklig barndom.

Jag har alltid gått och burit på ett stort svart moln med ångest i mig och jag var fruktansvärt olycklig som barn och tonåring. Det hade nog inte så mycket med min omgivning att göra utan snarare bara mig själv. På nått sätt så vill jag bara kunna nå ut till dom som har det lika jävligt som jag. Många orkar inte ens ta sig fram till den tidpunkten i livet där jag befinner mig och det är tragiskt. Det är tragiskt att jag sitter här och vet om att jag kan hjälpa men istället för att göra något så bloggar jag.

Vad förändrar det?

Jag har funderat en längre tid på att börja föreläsa inom det området. Om allt som kan och kommer att gå åt helvete och hur sjutton man orkar ta sig igenom det. Om alla idioter man kommer råka ut för och hur bra livet kan bli om man bara vill. Jag har redan tänkt skriva tre olika föreläsningar i tre olika längd och varianter och sedan åka runt och föreläsa på högstadiet och gymnasiet.

Jag tror absolut inte att jag har haft det överjävligt och att det inte är många som har haft det lika svårt som jag. Jag är medveten om att jag ändå fick en oerhört välsignad barndom men det är inte det det handlar om. Jag vet att jag har en historia som kan hjälpa andra och jag är villig att gå ut med det. Hur många vet ni som tänker göra så?

Another ditch in the road,
you keep moving.
Another stop sign,
you keep moving on.
And the years go by so fast
wonder how I ever made it through.