Ida af Larsson

Ibland så funderar jag på om jag hatade så mycket när jag var yngre att jag nu har alldeles för mycket kärlek i mig som vill ut. Antar att det är dags att skaffa sig en karl som jag kan dränka.

Jag undrar hur det blir efter examen nästa vecka. Vilka kommer jag att vilja ha kontakt med och vilka kommer vilja ha kontakt med mig? Det finns kanske tre som jag är övertygad om att jag naturligt kommer att behålla kontakten med, om jag är realistisk. Och kanske fem till som jag verkligen vill ha kontakt med oftare än att gilla en facebook-status lite här och där, vilket säkerligen kommer att bli fallet med de flesta. Men jag vet inte hur det ska gå. Jag håller tummarna och tar mitt ansvar. Men utan gensvar så är det svårt.

Jag antar att jag bara är väldigt dålig på det här med tydliga avslut. Saker som rinner ut i sanden eller som inte har pågått så länge har jag inga problem med men jag tänker bara tillbaka på mina tidigare skolslutningar, dvs högstadiet och gymnasiet. På högstadiet så tjöt vi som grisar. Eller jag grät inte eftersom det var på den tiden som jag inte grät men jag hade tårar i ögonen och det vet jag gjorde väldigt många både förvånade och rörda, att det blev det tydligaste minnet från hela den dagen. På gymnasiet så grät vi också som grisar. Jag tog det väl kanske lite lugnt men jag grät åtminstone och det gjorde jag knappt då heller.

Och nu då? När jag rymmer så mycket kärlek att det gör ont och blödigheten är värre än en gravid kvinna? Som tur är så jobbar jag ju dagen efter och kan inte shotta upp hela baren. Hade så varit fallet så hade jag nog hulkat fram till midsommar. Nåja, jag tror att jag ska göra någon överraskning till de jag verkligen tycker om. Ja, det ska jag göra! Åh, jag hoppas att ni förstår mig bara. 

Denna underbara klass fick jag tre fina år med.
Ns3d-07 uppe på våra skåp.
(jag är mellan tjejen i röd adidasjacka och hon i vit t-shirt)