Den där känslan.
Jag saknar att vara i Paris med Karin. Jag vet inte riktigt varför men jag saknar den där känslan som jag hade i magen då. Det där med att allting var möjligt och att världen låg för mina fötter. Jag känner inte så längre. Jag har nog tappat tron på mig själv och på min egen fantastiskhet. Det känns inget vidare. Precis som om jag har lämnat något bakom mig som jag inte hade behövt. Jag kan både ha det jag har idag och det som jag var på väg mot då. Det handlar nog bara om att jag inte riktigt litar på mig själv. Om livet vore lätt att leva så vore det ingen konst att överleva men frågan är bara vad som är värt att tappa på väg mot evigheten. Vad betyder mest, verkligheten eller drömmar?
