Ida af Larsson

Igår spenderade jag nästan två timmar i telefon med en vän från Finspång. Under samtalet blev det smärtsamt påtagligt att jag går miste om så oerhört mycket. Jag missar alla vardagliga saker, jag missar fikaträffar, skvaller, mys och framförallt så missar jag att utecklas tillsammans med de människorna som ändå betyder mer än människor både från Nyköping och Piteå.

 

Jag blev ganska tagen av känslan, Kanske speciellt med insikten om att jag kommer fortsätta gå miste om det i minst två och ett halvt år till. Samtidigt så skulle jag inte velat vara kvar i Finspång alla dessa år, jag behöver utevecklas och jag behöver utvecklas utanför kommungränserna för min hembyggd. Fast faan vad jag längtar hem. Eller söderut, bara mer nära Östergötland än vad jag är nu, såpass att det inte är komplett idioti att åka bara en helg till Finspång.

 

 

13 dagar kvar till jul, 12 dagar kvar tills jag äntligen får komma hem! Gud vad jag längtar hem. Hem, hem, hem, hem. Jag har varit sjukt duktig och är redan färdig med julklapparna. Så jag är pank men har ingen panik. Bra sammanfattning.

 

Skolan går bra, än så länge så känns dock nivån ganska låg. Sjukt grundläggande. Men det gör ju att jag får tid till annat. Som t.ex. nu när jag sitter på föreläsning men kan blogga...

 

Förövrigt så har jag syndat... Jag har skaffat mig en instagram... Fast inte en sådan där som egentligen ska ha några följare utan bara för att jag själv ska kunna titta och filosofera över outfits och naglar. Men den har dock fått några stycken som följer. Känns läskigt men om ni nu vill se en massa egobilder (jag har faktiskt en varning på min profil) så får ni väl skylla er själva. Det är verkligen inget att titta på. Skärp.

 

 Bild från i somras, vi fiskade minifiskar med hov från en brygga. Fantastiska tider.