Den där ångesten
Igår spenderade jag nästan två timmar i telefon med en vän från Finspång. Under samtalet blev det smärtsamt påtagligt att jag går miste om så oerhört mycket. Jag missar alla vardagliga saker, jag missar fikaträffar, skvaller, mys och framförallt så missar jag att utecklas tillsammans med de människorna som ändå betyder mer än människor både från Nyköping och Piteå.
Jag blev ganska tagen av känslan, Kanske speciellt med insikten om att jag kommer fortsätta gå miste om det i minst två och ett halvt år till. Samtidigt så skulle jag inte velat vara kvar i Finspång alla dessa år, jag behöver utevecklas och jag behöver utvecklas utanför kommungränserna för min hembyggd. Fast faan vad jag längtar hem. Eller söderut, bara mer nära Östergötland än vad jag är nu, såpass att det inte är komplett idioti att åka bara en helg till Finspång.
