Ida af Larsson

Inatt var bussen hem lite sen, Men det gjorde mig inte det minsta. Anledningen till det är nämligen att flertalet busspassagerare förbarmade sig över en man som ramlat vid busskuren och inte mådde så bra. När bussen kom så hadfe ambulansen inte anlänt än och eftersom det var den sista turen som gick så väntade busschauffören tills ambulansen kom. Vilket ändå tog tio minuter.

Jag blir så varm i hjärtat av att se när personer hjälper totala främlingar. Det gör världen lite lättare att andas i.

När de två kvinnorna som hjälpte mannen från början hoppade av bussen (på samma hållplats) tackade de varandra för samarbetet och gick åt olika håll. De kände upperbarligen inte varandra men nu kommer de alltid att ha ett sådant där osynligt band mellan sig. Ett band som säger att de stod upp för någon som hade det svårt även om de inte var er inblandade i saken än som medmänniskor. Det fnns inget jag ser upp till mer än sådana personer.

Tack mänskligheten. Tack för att det gång på gång bevisas att det finns oerhört mycket villkorslös godhet i världen.