Ida af Larsson

I veckan har Sverige haft storbesök av Barack Obama. Jag tror inte att det är många som har missat det. Det har varit en del diskussioner kring vad som egentligen sades mellan maktens personer och framförallt vad som inte sades. Men det som jag har funderat kring är om Obama reagerar på amerikansk musik i andra länder? Ni vet när man är utomlands och en svensk låt spelas i en affär eller när man ser en fransk film som har med The Cardigans under kysscenen och man blir så där lite mallig. Vore det inte väldigt fint om USA:s president under middagen med Sveriges statsminister insåg att det spelades Cher i bakgrunden och fick en liten kick av att veta att vi ända här borta i lilla Sverige lyssnar vi på ”hans lands” musik.

Min vän Maja spenderade sin sommar i Israel. Som väldigt politiskt medveten, och med en allergi för det kommersiella har hon motvilligt låtit sig hålla med om att ”Ja, jo, videon till Aviciis låt I could be the one är åtminstone bra och det är ju bra att han ger mat till svältande barn. Men är det inte mest för att få fans och tjäna pengar?”. Att gilla det lite grann, men bara ironiskt, har fått fungera hemma i Sverige. Swedish House Mafia är dock något som Maja ställt sig helt emot, ”Usch och fy för dessa kommersiella, pengakåta män”. Men inte i Isreal inte.

Som svensk i Israel blev identifiering med dessa artister mycket enklare än vad hon någonsin kunnat föreställa sig. ”Jaså du är från Sverige, lyssnar du på Swedish House Mafia?”. Maja försäkrade att ”Oja, och så himla bra de är!” och med sin svenskhet i ett land långt borta blev igenkännandet av svensk musik en stolthet att bära. Vi är igenkända, vi gör något som andra tycker om. Vad spelar det för roll huruvida det är drivet av ett pengaintresse eller inte om det kan fungera som ett band mellan människor som med sina vitt skilda bakgrunder faktiskt inte har mycket annat att kunna relatera till?

Jag vet inte vad som är mest otroligt, att det faktiskt skulle spelas Cher på en presidentmiddag eller att Barack Obama skulle bli imponerad av det. Men jag hoppas innerligt att om Fredrik Reinfeldt åker över till Vita huset och får höra Dancing queen, att han då klämmer i riktigt ordentligt i refrängen och dansar som om det inte vore någon morgondag.