Träning utan vilje
Igårkväll skulle jag ta en ny buss från jobbet ner till resecentrum. Enligt min fina app skulle promenaden från NT till Ljuraskolan ta fem minuter. Fågelvägen... Vilket jag inte upptäckte förrän det var försent och jag inte skulle hinna med bussen. Jag lyckades snabbt luska fram att den stannade vid en annan hållplats i närheten och började jogga ditåt. Efter tio sekunder ser jag den... Förbaskade buss. ¨
Jag lägger benen på ryggen och springer med påsväska, passerkort och mobiltelefon flaxandes omkring mig. Bussen kör om. Ett rödljus! Hinner ikapp och om. Det blir grönt. Bussen kör förbi igen. Ett rödljus till! Jag sprintar förbi bussen. När det blir grönt ser jag busshållplatsen långt där framme men inser att jag inte kommer hinna. Jag börjar att veva mot chauffören som en idiot. Han saktar in. Jag är osäker på om han har sett mig så jag fortsätter. Han tutar och jag springer över vägen mot honom. Väl inne på bussen kravlar jag mig förbi kortläsaren och slänger mig i ett säte. Han skrattar och säger något om spårvagnen längre fram som jag bara hummar till.
Väl på bussen så tycker jag att han kör lite väl snabbt. Men jag försöker bara få ner pulsen till kolibrinivå så jag orkar inte tänka så mycket. Han sladdar mer eller mindre in på busstationen, åker förbi hållplatsen där han ska stanna och vrålar: JAG TROR VI HINNER!!! Innan han tvärnitar så nära spårvagnarna vi kommer. Han tror alltså att det var spårvagnen framför bussen som jag skulle med. Vilket inte alla är fallet. Jag ska med buss 410 till Finspång. Men när han nu har kört det snabbast han kan och antagligen ser sig själv som en hjälte så kan jag ju inte göra honom besviken. Jag skriker TACK och springer ut från bussen mot spårvagnen.
Jag tittar på klockan och räknar ut att jag hinner åka spårvagnen en hållplats för att sedan springa tillbaka innan min buss ska gå. Men min busshjälte åker iväg så jag kan vända tillbaka. Spenderade tiden innan 410 kom med att hålla mig gömd bakom ett träd. Utifall min busshjälte skulle se mig och bli djupt besviken... Ibland är det inte helt lätt. .
