En av hjältarna
Vi lärde känna varandra över en igelkott. Han hette Günther. Igelkotten alltså, inte killen. Jag visste det inte då men han som fick mig att skratta under trädet skulle komma att betyda så mycket mer än många andra.
På lastkajen djupnade vår vänskap. Ingenting var komplicerat och även om hjärtat sved var och varannan dag över tonårsproblem fick han mig alltid glad. Precis som jag fick honom att lysa upp. Jag har memorerat hur hans armar ser ut och jag vet var han har sina leverfläckar. De där armarna har hållt om mig så många gånger och det har alltid varit med största ärlighet och värme.
Han hjälpte mig alla gånger tonårsfesterna gått överstyr och tröstade. Som den nyårsaftonen när allting bara snurrade av ångest och förtvivlan. Vi pratade inte om det men det var heller inget som behövdes. Bara hans närhet gjorde mig lugn.
När pappa dog var det honom jag ringde till. Jag väckte honom och behövde bara snyfta innan han sa åt mig att komma bort. Vi låg i soffan den tidiga morgonen och såg på Bad boys. Skrattade, grät och bara var stilla. Tills klockan var strax innan åtta och jag gick till skolan. Han väntade på mig efteråt. Utan frågor och utan krav men med kärlek.
När gymnasiet och tonårsångesten krånglade som mest smet jag hemifrån om nätterna och gick två kvarter bort till honom. Vi spelade dataspel. Eller han spelade. Jag satt brevid och pekade på skärmen och skrek när jag såg en fiende som han skulle skjuta. Det gick aldrig bra men det gjorde ingenting. Vi spenderade många nätter med att titta på dåliga youtube-klipp och kedjeröka. Tidig morgon gick jag hem för att sova en timme eller två innan skolan. Och sedan gjorde vi om det igen. De nätterna fanns bara han och jag i hela världen.
Jag fick mitt hjärta krossat (eller om det var jag själv som krossade mitt eget) en sommar. Ett samtal senare stod jag utanför hans dörr med en väska i handen och gråten i halsen. Vi tittade på dokumentärer. Han lät mig sova i hans säng och sov själv på soffan. De nätterna kände jag mig som den lyckligaste olyckligaste i världen.
Så många gånger han har ringt när han själv har haft kärleksproblem. Vi har ältat fram och tillbaka och funderat på varför vi fungerar som vi gör. Varför man aldrig kan få bli riktigt helt lycklig? Men att allting nog kommer att bli bra tillslut ändå. Vi har ju ändå varandra.
Vi hörs inte så ofta längre. När jag är hemma i hemstaden lyckas vi nästan alltid se till att mötas. Ibland med mening och ibland helt oplanerat. Som om vi omedvetet dras till varandra. Den genuina glädjen jag känner inombords när vi kramar varandra som hälsning är något som betyder mycket. Att en person som funnits där så länge fortfarande gör mig intresserad och nyfiken. Och så glad.
En gång räddade han mig iklädd uniform och basker från det militära. Han kom in som den hjälte han var och jag kände mig trygg. Precis som jag alltid gör med honom.
Han. Min hjälte och räddare i nöden. Min vän.
