Ett nytt perspektiv
Idag var första gången i mitt liv som jag såg mig själv i spegeln och tänkte att "nej, det kanske inte är så tokigt. Lite snygg är jag nog. Det duger."
Det tog 26 år att bli nöjd med min egen kropp. Och det fortfarande med viss tveksamhet. Något som jag tittar på varje dag i spegeln. Varje centimeter av kroppen kan jag med förbundna ögon beskriva. Men så kommer det där nya perspektivet. Den där chocken av att se sig själv med nya ögon och fundera på vad som egentligen hände?
När jag gick på lågstadiet sparade jag enkronor för att kunna göra en näsoperation när jag fyllde 18. När jag väl var 18 år diskuterades det i omklädningsrummet med klassen vilka kroppsdelar man gillade på de andra. Jag höll mig lite vid sidan av. Rädd för att vara fel. En av de sötaste tjejerna suckade högt och utbrast "ja skulle jag få välja en kroppsdel här inne så skulle jag ta Idas näsa. Så himla perfekt! Rak och symmetrisk och alldeles lagom."
Jaha. Tack? Chockad över vad hon sagt satte jag mig hemma framför spegeln och tittade. Från alla håll och kanter studerade jag den och visst hade hon rätt. Rak. Symmetrisk. Men snygg? Nej det tog något år till innan jag vågade bli fotograferad från sidan.
Fram till att jag är ungefär 23 år finns inga kort där jag visar tänderna i ett leende. Osäkerheten över tänder som inte krävde tandställning men ändå hade karaktär finns på varje fotografi där jag varit medveten om kameran. Tills en dag då en pojke rynkade ögonbrynen när jag skrattande höll händerna för munnen och frågade varför jag gjorde sådär? Mina tänder var ju det absolut finaste han visste och mitt leende från öra till öra kunde göra honom lycklig på den mest svarta av dagar.
Idag behövde jag ingen som öppnade mina ögon. Jag gjorde det själv. Såg helheten och dömde inte. Men det tog tid. 26 år. Ett kvarts sekel. Mitt liv.
Ett liv innan jag tog av mig kroppsidealkoftan och faktiskt kände mig helt okej. Idag firar vi. Eller sörjer. Sörjer åren som missats och alla andra kroppsidealkoftor ute i världen.
Jag vet inte.
