Handen i fickan
En sommar med mycket förändring. En sommar med många tankar. En sommar med många känslor. En sommar som jag aldrig kommer att glömma.
En separation gjord över telefon och en flytt som hägrar om några veckor. Samtidigt som jag lever i en bubbla där allting bara är fint och vackert. Med en inneboende känsla i bröstet av att det är nu det är dags. En nyfikenhet på mig själv och på den jag är. Någon som faktiskt är helt okej. En känsla av att livet är så fantastiskt som jag en gång ville att det skulle vara. Men också med tankar kring att aldrig hitta rätt. Men att det ändå är rätt att inte hitta rätt.
Sömnen har varit obefintlig. Aptiten lika så. Jag lever på allt som är fint med dessa veckor och det är så himla mycket. Tacksamheten över ögonblicken är oändlig. Hösten skrämmer mig inte men jag vill inte att det här ska ta slut. Jag vill bli kvar här förevigt. Tillsammans med alla som förgyllt tillvaron. Vi kan leva kvar i en Veronica Maggio-låt med korta kjolar, kravlöshet och dunkande hjärtan. Precis i skarven där dagen blir till natt och natten blir till dag.
