10 år
10 födelsedagar. 10 julaftonar. 10 sommarlov. 3 653 dagar. 10 år.
Ett decennium.
Det är helt ofattbart att det har hunnit gå tio år. Ett årtionde utan en pappa. Det är en oändlighet av tid fastän det fortfarande känns som om det vore igår. Såren läker aldrig. Men de blir mindre infekterade.
Det tog kanske ett år innan jag slutade se honom på stan. Såg hans ryggtavla gå in i affärer och hans ansikte blinka förbi i bilar. Jag tappade luften varje gång. Var allt bara ett osmakligt skämt? Men det var aldrig han och när jag slutade se honom på stan kom oron att glömma istället. Att glömma bort hans ansiktsdrag, hans lukt och hur hans händer kändes under mina fingrar när jag fascinerat undersökte ärren han fått i arbetslivet. Jag spenderade många panikfulla nätter med att försöka memorera precis allt så att jag aldrig, aldrig, skulle kunna glömma.
Men jag har inte glömt.
Det gör fortfarande fruktansvärt ont när någon blir skjuten på film. Men det tog tio år innan jag slutade tappa andan. Så fort jag förstod att det var på gång på filmen - knöt sig magen och andningen slutade. När skottet kom högg det till i magen som om tarmarna exploderade och tankarna blev matta av det tryck som pös ut ur huvudet. Förra veckan insåg jag att det inte längre är så . Det hugger fortfarande till som om någon sticker en kniv i hjärtat på mig. Men andningen är normal och det känns inte längre som om jag har sprungit mil efter mil i kvicksand.
Det tog tio år för mig att kunna se på film eller tv utan att få andningsstopp och lock för öronen. Det är en ganska lång tid. Lång tid att bära runt på rädslan att de jag ser filmen med ska upptäcka att jag är på väg att svimma och att de då ska få dåligt samvete. För att de liksom inte hade förstå innan att jag fortfarande får panik och då klandra sig själva. Eller att de ska titta på mig och tänka ”men herregud, har hon inte kommit över det där än?”.
Såren läker aldrig. Men de blir mindre infekterade. Efter ett årtionde av varsamt baddande kan sårskorpan anas.
Jag kommer alltid att bära mitt ärr med stolthet. Jag är den jag är för att jag har den bakgrund jag har. Och jag älskar min pappa exakt lika mycket nu som för tio år sedan.
Och han älskar mig. Det vet jag.
