Ida af Larsson

Det här med hemmavegan betyder dock att jag fortfarande kan äta animaliska produkter och kött men jag behöver inte göra det hemma i vardagen. Honung är det enda undantaget, för det är det enda som hjälper mig vid förkylning. Men förhoppningsvis behöver jag det inte så ofta. Så nu börjar scannandet av matvaror i affären. Det är ganska mycket att hålla koll på men än sålänge (efter två dagar) är det bara roligt. 

Jodå, nu i veckan kom hösten på riktigt. Sensommaren har varit snäll mot Norrland men nu börjar det att bli kyligt. Fast det är riktigt vackert. Piteå verkar första att det här är mitt sista år och ger järnet. Jag gillar det. Även om jag inte har kunnat vare sig ta promenader eller vara ute och springa sista veckan. Jag har blivit ganska ordentligt sjuk. Inte vad jag hade planerat! Men jag biter ihop och hoppas på att det blir den enda sjukveckan detta år.

 

Att sätta sig själv i förstahand är inte så lätt. Så mycket man gör kan påverka så många andra och att Sverige är så långt gör det inte lättare. Men jag tror på syften och meningar. Och jag tror också på att jag är bra. Jag är rätt fantastisk faktiskt. Med många fel. De kommer liksom på köpet av att vara fantastisk. Men jag klarar mig. Min energi kommer jag att investera i mig själv, oavsett vad som händer. Livet tar oss på sidovägar men de leder alltid framåt tillslut. Men nu börjar min nyfikenhet att dala. Jag ska framåt, inte stampa på samma ställe.

 

Men jag gillar det. 

Praktik. Ångest. Längtan. Panik. Dessa fyra känslor bär jag runt på mycket just nu. Och de hör alla ihop. Jag har ingen praktikplats än. Mer eller mindre den enda i klassen som inte har det. Inte för att jag har fått en massa nej men för att det finns en plats som jag verkligen, verkligen vill ha och som jag inte kan få svar på förrän om några veckor. Det är ren och skär tortyr. Vad gör jag om jag inte får platsen? Vart ska jag hamna då? Och inte vågar jag söka något annat innan jag har fått svar heller. Ångest i två veckor. Sedan vet jag åtminstone. Förhoppningsvis.

 

Har varit sjuk i veckan. Halssjuk. Det är tudelat att sluta röka. Jag har inte börjat sedan den där gången jag slutade för några år sedan men sommaren erbjöd en del nikotin och eftersom jag känner mig själv vet jag att det inte är något problem. Så i lördags sa jag: nope. Och talade om att det bara var feströkning som gällde igen. Och vips! Inte ett dugg svårt. Förutom att jag blev sjuk då. Men när jag slutade röka den där gången för flera år sedan fick jag lunginflammation i två månader så det är inte så förvånande.

 

Det är såklart jättedumt att röka överhuvudtaget men någonstans så känner jag att det finns en måtta på hur hälsosam man kan vara. Hellre en cigg än en öl på fredagen. "Summan av alla laster är konstant" som en vis vän till mig har sagt.

 

Just det. 2014 är mitt år. Har jag sagt det?

 

Om två månader åker jag söderut igen. Då är det dags för praktik. Inte för att jag har någon praktikplats än men jag kommer inte att stanna i norr. Två månader, vad är det liksom? Ingenting. Fast livet på Ankars kommer inte att bli jobbigt det heller. Så nära till alla vänner och alltid något att göra. Den här charmen med att känna alla så fort man går utanför porten. Nästan som att leva i ett gigantiskt kollektiv. Bara det att vi bor i hus som står så nära att det ändå känns som att leva på varandra. Fint. Man är aldrig ensam.

 

Skolan började i måndags och vi har haft två föreläsningar. Detta året kommer att vara ganska tungt teoretiskt och nu har vi gått igenom marxistisk teori och frankfurtskolan inom medievetenskap. Som tur är föreläsningarna inte så långa för det är mycket att ta in. Förberedelser inför vårens c-arbete som ska produceras. Sedan är det sommar och jag är utexaminerad journalist med en kandidatexamen i medie- och kommunikationsvetenskap. 10 månader bort. Om jag klarar allt vill säga.