Vintervärlden
I Piteå är allt som vanligt. Dagarna och veckorna går ändå rätt fort. Jag pluggar 125 procent just nu. Läser en extrakurs i sång för att jag ville passa på när jag ändå studerar på en musikhögskola. Rätt utmanade faktiskt. Att stå och öva sångtekik ensam i ett rum framför en lärare. Men än så länge väldigt roligt. Till det jobbar jag varannan vecka på extrajobbet och har SMASK att stå i. Har jag sagt det? Att jag och Elin ska vara konferencierer till det nu i mars. Superroligt. Kommer att sändas live över youtube och radion också. Och poledancekursen i Luleå har även dragit igång. Så det är en hel del att få ihop i kalendern. Men det är så jag trivs. Med aktiviteter som jag tycker om dagarna i ända.
Och det gör att tiden isär från han den där som bor 85 mil härifrån inte blir lika smärtsam. Jag hinner nästan inte med att sakna någon. För piteåfamiljen fyller en sådan stor plats i mitt hjärta. Vi hänger, leker, umgås, pratar och skrattar tills vi får ont i magen och tårarna rinner nedför kinderna. Vi tar tillvara på tillvaron här och njuter av varandras sällskap för efter juni kommer det aldrig någonsin tillbaka.
Igår var vi och åkte utför. Jag testade snowboard för första gången någonsin. Hur kul som helst. Och det gick mycket bättre än vad jag hade kunnat räkna med. Sista åken kunde jag ändå åka helt okej. En riktig vurpa dock som gjorde mig alldeles yr och illamående. Efteråt satt vi tre timmar i en bastu och pratade strunt. Elin och jag tog oss an ett vad och gjorde sälen á la Anja Pärson nedför en fyra meter hög snödriva i bikini. Idag har vi sett en säsong av Pistvakt, ätit pizza i sängen och sedan busat runt i snön på Ankars. Hoppat ner från cykeltak, gjort Sthlmboogietorn och skrämt livet ur andra studenter. Det är det som är så fint här. Vi bara gör det som faller oss in och alla är med. Vi har alla samma inställning till livet, att det är ögonblicken där emellan som spelar någon roll. Norrland är magiskt.
