Ida af Larsson

I december ska jag gå och se Kents sista konsert någonsin. Och jag har egentligen aldrig lyssnat på Kent mer än utvalda delar. Så jag lyssnade igenom senaste skivan och skrev en låt-för-låt-recension. Men hur ska jag komma ihåg vad jag tyckte om den? Jag bloggar den såklart. Och funderar på att göra likadant med resten av deras album...

 

Andromeda: Så. Jävla. Bra. Hur faan kan det gå fel med barnkörer och rymden? Magisk, mystisk och bombastisk. Men lågmäld. Ypperlig kombination för sena bilfärder.

Tennsoldater: Nope. Alltså det här med autotune passar inte Jocke Berg.

Vi är för alltid: Helt okej. Men som en bakgrundslåt. Ingen riktig hit. Baktakten med det fasta slaget är subtil men briljant.

Den vänstra stranden: Liknar "vi är för alltid". Lite bättre men inget som stannar kvar i minnet.

Nattpojken & dagflickan: En typisk öppningslåt. Stor i omfånget och ett smekande tilltal. Ingenting som kommer bli en publikfriare men ändå en bra låt.

Vi är inte längre där: Mycket bättre! Återigen en låt att bli förtrollad i och flyta iväg på. Här är Kent Kent och det är det de gör bäst.

Förlåtelsen: Hej Kent! Nu känner jag igen er. Makalöst fin låt. Som ett smakprov på den sista smörjelsen som detta ändå innebär.

Skyll inte ifrån dig: Boooooooring. Kom igen nu. När ska skivan lyfta? Det är som att Kent vill sluta som ett paket mellanmjölk med halvskum lukt.

Gigi: Ja! Här lyfter vi! Men det kommer försent. Refrängen är som att få vibrationerna av Kents essens spelade på hjärtsträngarna. Mellanrefrängen tappar sjukt mycket på att starta på svengelska (vilket flera låtar har gjort) men de nästan primala takterna i refränger väger upp bristerna. Tack.

Falska profeter: Påminner om en galopperande antilop på savannen. Med den svalkande brisen som sakta drar fram. En helt godkänd låt med en riktigt trevlig pianoslinga och akustisk gitarr.

Den sista sången: Kent har varit deppiga pojkar hela livet och då är det väl ändå fint någonstans att sista låten på sista albumet får vara en låt byggd på melodier av hopp (trots den deppiga titeln). Klockspel får ändå ses som ett briljant val, men det här är INTE en låt att avsluta sista konserten med. Den är kanske inte mellanmjölk men den är inte bättre än ett paket normalsaltat bregott. Möjligtvis kan det få vara extrasaltat, men någon havssalt når den inte upp till.

Summering: Besviken. Två låtar värdiga Kents sista album - möjligtvis tre om jag är snäll. Men det är väl också det, kan man verkligen nå upp till de förväntningar som de har på sig? Kanske inte, men jag hade velat sett ett starkare försök. Rörelsen kring sista turnén är helt klart bättre än insatsen på sista albumet. Så för fansens del hoppas vi på att de plockar russinen ur kakan och låter de flesta av låtarna på detta album för alltid vara ospelade live.