Ida af Larsson

Jag har alltså en dance-around-closet. Det vill säga en garderob med tillhörande dressingroom som man kan dansa omkring i. Men jag har också ungefär sju påsar kläder i källaren som jag vill bli av med och måste även fortsätta rensa i min garderob eftersom den för tillfället är överfull. 

 

Grejen är bara den att det verkar så himla energikrävande att sälja saker på någon loppis och jag orkar inte det just nu. Jag försöker få till en bra balans mellan liv och jobb (även om det alltid verkar bli övervikt på jobbet) och att då bli en samordnade, planera och vara ekonomisk kring en loppis blir ett för stort projekt. Så om någon känner att ni vill sälja mina kläder åt mig - holla at me girl!

 

I övrigt är jag pankpankpank. I veckan har jag fått avsluta spotify och jag försöker gå ur fackförbundet bara för att få lite extra pengar över varje månad. Nu räknar jag med att jag får mina skattepengar till midsommar så att jag kan ha dem fram till hösten som fritidspengar men skulle de inte komma så är det någon som kommer sitta hemma i sommar. Men, men. Jag kan ju alltid dansa runt i min dance-around-closet då. 

 

 

Sedan oktober förra året har jag haft torra läppar. Det gör mig helt jävla galen. Nu är det visserligen mycket bättre än i höstas för då var de verkligen trasiga och blodiga men att konstant gå runt och känna att det stramar av torrhet knäcker mig nästan. 

 

Inatt vaknade jag av mina egna skrik. "HJÄLP! HJÄLP MIG!" Det är inte så vanligt att jag vaknar av att jag skriker men mardrömmar har jag i snitt ett par gånger i veckan och vaknar panikslagen och svettig om nätterna av att jag gnyr. Jag minns verenda detalj i flera dagar efteråt, ser scenerna i färg framför mig och kan berätta långa historier som oftast slutar i att jag dör eller skadas svårt. Så här har det också varit sedan jag var väldigt, väldigt liten. 

 

Jag trodde att det var så här för alla fram tills för några år sedan mötte en drömforskare (jodå, de finns) på en fest. Han hade specialiserat sig på mardrömmar och blev eld och lågor när han hörde hur ofta och starkt jag drömmer. Tydligen är vi inte många procent som har det så. Det ska visst gå att få hjälp på något sätt och visst hade jag velat det. Att vara rädd för sömnen är nämligen inte så roligt. Men sen är det ju det där med att ha råd med hjälpen.

 

Mitten på maj och det är fortfarande minusgrader om nätterna. Men förra veckan tog jag lite halvspontant ledigt och då blev det 27 grader varmt och strålande sol. Man kan väl säga att vädret följer mitt liv. Sommarvärme och frost om vartannat. 

 

Gud vad jag längtar efter att få resa. Få dra iväg och släppa allt som har med vardagen att göra. Målet är att göra det i höst/vinter. I fantasin är det tre veckor på Bali, vad som väntar i verkligheten får vi se. 

 

Annars är min vikt just nu viktigast i mitt liv. Fokuserar alldeles för mycket på den för att jag ska kunna vara tillfreds med livet. Men jag tänker hela tiden "så länge jag går ner de där kilona så kan jag ju släppa tankarna på vikten sen". Självlögnare - guilty... Men men, några kilon ner bara, sen släpper jag det. Eller?

 

Idag startar projekt flexivegan igen åtminstone. För fjärde gången eller så. Det är tur att jag inte dricker alkohol för jag hade vart en sådan periodare att jag inte hade kunnat haft vare sig jobb eller relationer. Men fem år och fem månaders nykterhet gör bara beslutet starkare. För jävlar var jag hatar alkoholpåverkade människor. Det är som att ensam stå kvar i verkligheten medan de andra blir intelligensbefriade, patetiska robotar som tror att högre decibelnivå ska få människor att förstå dem bättre.