Ida af Larsson

Sedan oktober förra året har jag haft torra läppar. Det gör mig helt jävla galen. Nu är det visserligen mycket bättre än i höstas för då var de verkligen trasiga och blodiga men att konstant gå runt och känna att det stramar av torrhet knäcker mig nästan. 

 

Inatt vaknade jag av mina egna skrik. "HJÄLP! HJÄLP MIG!" Det är inte så vanligt att jag vaknar av att jag skriker men mardrömmar har jag i snitt ett par gånger i veckan och vaknar panikslagen och svettig om nätterna av att jag gnyr. Jag minns verenda detalj i flera dagar efteråt, ser scenerna i färg framför mig och kan berätta långa historier som oftast slutar i att jag dör eller skadas svårt. Så här har det också varit sedan jag var väldigt, väldigt liten. 

 

Jag trodde att det var så här för alla fram tills för några år sedan mötte en drömforskare (jodå, de finns) på en fest. Han hade specialiserat sig på mardrömmar och blev eld och lågor när han hörde hur ofta och starkt jag drömmer. Tydligen är vi inte många procent som har det så. Det ska visst gå att få hjälp på något sätt och visst hade jag velat det. Att vara rädd för sömnen är nämligen inte så roligt. Men sen är det ju det där med att ha råd med hjälpen.