Ida af Larsson

Så bara för att späda på dramat här på bloggen så tänker jag släppa en liten till bomb. Eller ja. Det är med Ida och random dudes är väl egentligen ingen bomb eller ens något att höja ögonbrynet över men nu är det en ny.

Så.

Förra lördagen var det grillfest för Annie som hade fyllt år och där fanns en del vänner till hennes kombo Therese. Där fanns även en karl som Annie mer eller mindre direkt sa åt mig när jag satte mig ner att jag skulle ragga på. Och vad gör man inte för sina vänner? Nej då men han var inte helt fel. En nyköpingsvariant av Josh Homme. Och ja, jag har fått någon thang för redheds. Jag vet inte varför och jag förstår det inte heller men jag skyller faktiskt allt på Josh efter att jag fick se honom live i Sthlm för två år sedan.

Tillbaks till karln. Vi snackade och hade trevligt. Han bjöd mig på drinkar ute och hakade sedan på mig och Karin hem till mig. Karin ditchade tidigt på söndagmorgonen så ja och Mr man tog en sen brunch och pratade på ett café. Bytte nummer och hördes sedan redan dagen efter när jag fick ett "trevligt att ses" sms. Vi pratades sedan vid lite då och då under veckan och jag träffade honom i torsdags när jag var i Sthlm. Vi drack öl på Harry B James och diskuterade allt från musik till geografi. Sov hos honom i midsommarkransen eftersom jag missade sista tåget hem och sedan har vi hörts på telefonen lite då och då sedan dess.

Ja.

Mer än så är det inte. Fast det fnns en bra känsla.

Så nu finns det en ny Mr man i fröken Larssons liv. Frågan är bara hur långvarig han blir. 

Mr Man
Josh Homme

Hjärnan snurrar så sjukt fort med arbetsuppgifter och annat som jag måste ordna. Samtidigt så mår jag inte bra om det inte är lite för mycket att göra.

Idag så började jag på en ny medicin. Det jag ska berätta nu är ingenting som jag skäms över men det är lite jobbigt att berätta eftersom jag inte vet vad ni kommer att tycka om mig...

Jag uttreds just nu för manodepressivitet vilket gör att jag har fått en medicin för att stabilisera sinnesläget som det så fint heter. Egentligen så är medicinen mot epilepsi men skrivs tydligen ut i detta syfte också. Dock finns det en hel del biverkningar men jag hoppas på att jag slipper undan de flesta. Detta står att läsa på bipacksedeln;

"Det kan vara bra att berätta för en släkting eller vän när du börjar ta detta läkemedel och läs igenom denna information med dem. Be dem säga till dig om de blir oroliga för att du beter dig annorlunda."

Så nu får ni vara mina observatörer. De heter Topiramat actavis om ni är nyfikna på hur weird jag kan bli på dom. Dock tänker jag slänga dom i väggen direkt om de stör mig i mitt arbete.

Så nu vet ni det. Tyck inte illa om mig eller ändra er uppfattning om mig. Jag kommer alltid att vara jag oavsett vad läkare kommer fram till.

Tre småttingar.
Jag, min bror och min fd. plastkusin.

Jag har enbart lyssnat på Slipknot idag. Paul Gray dog i förrgår så jag sitter här och förbannar mig för att jag inte lyckades se dem innan han gick bort. Sålänge dom inte lägger ner bara så är det helt okej. På hemsidan så är det en bild på Paul när han spelar och på backdropen i bakgrunden så syns texten "All hope is gone" (turnén och förra skivan), jävligt snygg bild.

We have made the present, obsolete.
What do you want? What do you need?
We'll find a way when all hope is gone.
We've seen the fall of the elite.
Bury your life, sink your desease.
We'll end the world when all hope is gone.

Utöver det så är hjärnan ganska tom. Borde kanske gå och lägga mig eftersom jag ska upp skapligt men jag läste ut min bok (Callgirl-Tracy Quan) igår och jag vet inte alls vad jag ska läsa härnäst. Jag kan inte bara gå och lägga mig och tro att jag ska kunna somna. Jag måste läsa. En chiclit av Denise Rudberg kanske? Jag har väldiga problem med hur hon beskriver karaktärer men dom innehåller allt annat. Ja, det får bli Åse av Denise. Stockholms överklass på ett amerikanskt vis, me like it.

Varför tar jag på mig så mycket saker vid sidan av? Aja.

Torsdag - Sthlm, två möten, häng.
Fredag - Sthlm, Talang.
Lördag - Katrineholm, Karlstad, Arvika, ledningshelg med Arvikafestivalen.
Söndag - Fortsätta att jobba som en tok i Arvika, Karlstad, Katrineholm, Nyköping.
Söndagnatt - Död.

Och sedan så ska vi pilla in lite annat emellan också.

Ibland så funderar jag på om jag hatade så mycket när jag var yngre att jag nu har alldeles för mycket kärlek i mig som vill ut. Antar att det är dags att skaffa sig en karl som jag kan dränka.

Jag undrar hur det blir efter examen nästa vecka. Vilka kommer jag att vilja ha kontakt med och vilka kommer vilja ha kontakt med mig? Det finns kanske tre som jag är övertygad om att jag naturligt kommer att behålla kontakten med, om jag är realistisk. Och kanske fem till som jag verkligen vill ha kontakt med oftare än att gilla en facebook-status lite här och där, vilket säkerligen kommer att bli fallet med de flesta. Men jag vet inte hur det ska gå. Jag håller tummarna och tar mitt ansvar. Men utan gensvar så är det svårt.

Jag antar att jag bara är väldigt dålig på det här med tydliga avslut. Saker som rinner ut i sanden eller som inte har pågått så länge har jag inga problem med men jag tänker bara tillbaka på mina tidigare skolslutningar, dvs högstadiet och gymnasiet. På högstadiet så tjöt vi som grisar. Eller jag grät inte eftersom det var på den tiden som jag inte grät men jag hade tårar i ögonen och det vet jag gjorde väldigt många både förvånade och rörda, att det blev det tydligaste minnet från hela den dagen. På gymnasiet så grät vi också som grisar. Jag tog det väl kanske lite lugnt men jag grät åtminstone och det gjorde jag knappt då heller.

Och nu då? När jag rymmer så mycket kärlek att det gör ont och blödigheten är värre än en gravid kvinna? Som tur är så jobbar jag ju dagen efter och kan inte shotta upp hela baren. Hade så varit fallet så hade jag nog hulkat fram till midsommar. Nåja, jag tror att jag ska göra någon överraskning till de jag verkligen tycker om. Ja, det ska jag göra! Åh, jag hoppas att ni förstår mig bara. 

Denna underbara klass fick jag tre fina år med.
Ns3d-07 uppe på våra skåp.
(jag är mellan tjejen i röd adidasjacka och hon i vit t-shirt)

Jag börjar avsky Ladies mer och mer. Det ligger alldeles för mycket personligt nederlag i det ordet för att jag övrhuvudtaget ska kunna uttala det. Men jag behöver inga kompisjobb för jag är min egen lyckas smed och det är mer beundransvärt än hur bankkontot ser ut. Lyssna inte på mig, jag är bara sådär bitter på människor jag trodde bättre om. Ni finns hos mig men finns jag hos er?

Idag är det sjukt fint väder ute. Jag ska sitta inne och jobba. Arvika och lite annat står på tapeten. Bokstavligt. Det sitter post-its överallt. Men jag ska och träna senare, mina grova träningsvärk till trots.

Maja, Annie och Julia en gång för länge sedan när det sjöngs nationalsången.

Kan ni få sådana där stunder när ni bara inser hur fruktansvärt vacker världen är? Jag fick en sådan överväldigande känsla när jag satt på tåget hem till Nyköping idag. Kanske var det för att det var så fint väder, kanske var det för att jag kom att tänka på ett citat som lyder "den som reser har alltid en historia att berätta" eller så var det helt enkelt för att jag läste en oerhört underbar bok. "Mitt liv som pingvin" av Katarina Mazetti.

Den fick mig att känna ett lyckorus och en liten förarglighet över att jag inte äger boken "Fallhöjd" av Nick Hornby som fick mig att gråta när jag läste den för första gången på gymnasiet. Den hade varit en perfekt fortsättning på min läsning men istället ska jag fortsätta med boken "Killing yourself to live" av Chuck Klosterman. En sanslöst tänkvärd bok som får en att se saker på ett nytt sätt.

Jag älskar att läsa, har jag sagt det? Böcker är en flykt från det onda, en behållning av det goda och en påminnelse om att livet är så mycket mer än vad som känns för stunden. Jag har alltid läst väldigt mycket och jag kommer tvinga mina framtida barn att sitta och läsa timmar i sträck för att de ska förstå vad jag vet.

Böcker som har gett mig väldigt mycket och som jag kan läsa 1000 gånger om;
De tre ovanstående
Alltid den där Annette - Peter Pohl
Janne min vän - Peter Pohl
En komikers uppväxt - Jonas Gardell
Ett ufo gör entré - Jonas Gardell
Anne Franks dagbok - Anne Frank
De osannolika systrarna Mitford - Cecilia Hagen
Rävungen - Torey Hayden (och många fler av henne)
Mig äger ingen - Åsa Linderborg
Snitslad bana - Kerstin Arthur-Nilson

Det finns så många böcker som jag älskar men dessa har något sorgligt vackert över sig som får mig att inse hur vacker världen egentligen är. "De osannolika systrarna Mitford" sträckläste jag på planet hem från Gambia när jag trodde att jag skulle dö och blev så besatt av dessa systrar att jag inte kunde tänka på annat i flera veckor (de fanns på riktigt och som titeln beskriver så var dom; osannolika). Åsa Linderborgs bok fick mig att ha en ångestklump över Sveriges alla maskrosbarn men den är så otroligt vacker att jag önskar att alla kunde läsa den.

Så nu när jag har fått förklara hur kär jag är i böcker så ska jag ta och lägga mig. Och ta gärna min lista som tips på vad man kan läsa, och om ni läser någon så lämna gärna en kommentar om vad ni tyckte. Nästa boklista får bli över chic-lit, min andra favoritgenre.

Yeah, tråk-Ida!

Varför ska jag sitta här när jag kan dra till Hugo i Norrköping? Nej vet du vad. Nu tar jag tåget dit.

Det är visst fredag idag. Jag har gått upp, gjort frukost och tagit mig till soffan. That's it. Idag ska jag städa. That's it. Nej, okej nu ljög jag. Jag kanske får besök från Finspång ikväll och därför borde jag redan ha börjat städa.

Min rygg är trasig och jag gråter varje gång jag sitter/står/ligger. 22 och flint (ryggvärk), det är inte så jävla rockigt.

Erhm, nehä. Städa?