Ida af Larsson

Det här med vad man äter kan vara ganska lätt. Om man äter allt... Men det kan bli lite svårare om man har olika allergier. Sedan kan man även göra det svårt. Och man kan väl säga att jag ibland krånglar till det lite mer än vad både min plånbok och fantasi vill...

 

Egentligen så äter jag allt. Det enda som jag verkligen inte tycker om är lakrits och kaffe och det brukar det som tur är inte vara i allt för många maträtter. Men jag är laktoskänslig. Jag kan absolut äta det men jag får huvudvärk och blir lite dimmig i skallen vilket inte är att föredra om man vill vara trevlig. Så jag har under de senaste åren ätit laktosfritt hemma men struntat i om det varit laktos eller inte hemma hos andra eller på restaurang (inte för att jag då vill vara otrevlig men för att när det är i så liten mängd så påverkar det oftast inte).

 

Sedan har jag vuxit upp i en tid där Atkins och GI/LCHF blivit en självklarhet och där kolhydrater ses som naturliga fiender. Det här frälste även mig för ett par år sedan och även om jag var betydligt mer strikt förr så får jag idag dåligt samvete över kolhydrater och äter det inte så gärna.

 

För två somrar sedan hittade jag en ny matgrej att haka upp mig på efter att jag sett en dokumentär. Veganism. Ärligt talat, jag struntar fullständigt i djuren och miljön (okej, kanske inte helt men det är inte något som jag har så stora problem med) men det som skrämmer mig med kött och mejeriprodukter är all forskning som pekar på hur cancerframkallande det är och hur många andra läbbiga sjukdomar man kan få av att stoppa i sig animaliska produkter. Men kött och crème fraîche är ju så fantastiskt gott att livet inte är värt att leva helt utan. Så jag valde att bli "hemmavegan". Det betyder att jag åt strikt veganskt hemma men åt animaliska produkter hos andra eller på restaurang. (Förutom honung, det var det enda jag åt hemma då det är det enda jag tror på fungerar mot förkylningar)

 

Så långt inga problem kan man tycka.

 

Men är man vegan så kan man inte äta quorn eftersom det innehåller äggvita. Det gör att man mer eller mindre är helt utlämnad till sojaprotein om man vill ha något typ av köttsubstitut (ja det finns svampar och annat skit men ni fattar vad jag menar). Och jag gillar kall frukost vilket gjorde att jag åt soygurt (yoghurt gjord på sojaprotein) varje morgon. Så sojaprotein till frukost, sojaprotein till lunch och sojaprotein till middag. Och det blev ju ganska mycket med tanke på att jag inte vill äta så mycket pasta, ris eller potatis.

 

Mitt i denna hemmaveganism såg jag en ny dokumentär. Om hur mycket sojaprotein ökar risken för cancer och andra läbbiga sjukdomar. Så ja. Det här resulterade i att jag åter köpte hem kött och mejeriprodukter.

 

Nu är jag tillbaka i ett tänk där jag tycker att kött och mejeriprodukter är lite läskiga. Men jag måste säga att jag fortfarande är oerhört splittrad i min kost. Även om jag ändå skulle säga att jag har ganska bra koll på den.

 

Jag är vegan. För hälsan skull. Inte djurens. Jag har inget problem med slakt, i min framtid så ser jag mig på en gård med självhushåll där jag slaktar mina egna djur (hur det här går ihop med min veganism får vi se). Men jag äter bara veganska hemma. Så jag är ju hemmavegan. Och honungen är ett undantag igen. Förkylning kan bara stävjas med honung och så är det bara. Så då blir jag en honung-hemmavegan. Men jag vill heller inte få en ökad produktion av östrogen av alla sojaprodukter och av det sedan få en förhöjd risk för cancer. Så jag äter quorn. Men quorn innehåller äggviteprotein. Fast det får liksom vara okej. Ägg är inte så cancerframkallande. Det är mest en fara för kolesterolet och gallsten men jag tänker mig att "lite får man offra". Och det är bra om jag kan äta ägg. För eftersom jag inte vill äta kolhydrater så måste jag få energi från annat och då är ägg en bra källa. Så jag är vegan. Fast hemma. Och jag äter honung. Och ägg. Och begränsar intaget av kolhydrater Så jag är en honung-ovo-hemmavegan med GI-tänk.

 

Nu är det bara den stora frågan kvar: vad sjutton ska jag äta till middag ikväll?

 

 

I december ska jag gå och se Kents sista konsert någonsin. Och jag har egentligen aldrig lyssnat på Kent mer än utvalda delar. Så jag lyssnade igenom senaste skivan och skrev en låt-för-låt-recension. Men hur ska jag komma ihåg vad jag tyckte om den? Jag bloggar den såklart. Och funderar på att göra likadant med resten av deras album...

 

Andromeda: Så. Jävla. Bra. Hur faan kan det gå fel med barnkörer och rymden? Magisk, mystisk och bombastisk. Men lågmäld. Ypperlig kombination för sena bilfärder.

Tennsoldater: Nope. Alltså det här med autotune passar inte Jocke Berg.

Vi är för alltid: Helt okej. Men som en bakgrundslåt. Ingen riktig hit. Baktakten med det fasta slaget är subtil men briljant.

Den vänstra stranden: Liknar "vi är för alltid". Lite bättre men inget som stannar kvar i minnet.

Nattpojken & dagflickan: En typisk öppningslåt. Stor i omfånget och ett smekande tilltal. Ingenting som kommer bli en publikfriare men ändå en bra låt.

Vi är inte längre där: Mycket bättre! Återigen en låt att bli förtrollad i och flyta iväg på. Här är Kent Kent och det är det de gör bäst.

Förlåtelsen: Hej Kent! Nu känner jag igen er. Makalöst fin låt. Som ett smakprov på den sista smörjelsen som detta ändå innebär.

Skyll inte ifrån dig: Boooooooring. Kom igen nu. När ska skivan lyfta? Det är som att Kent vill sluta som ett paket mellanmjölk med halvskum lukt.

Gigi: Ja! Här lyfter vi! Men det kommer försent. Refrängen är som att få vibrationerna av Kents essens spelade på hjärtsträngarna. Mellanrefrängen tappar sjukt mycket på att starta på svengelska (vilket flera låtar har gjort) men de nästan primala takterna i refränger väger upp bristerna. Tack.

Falska profeter: Påminner om en galopperande antilop på savannen. Med den svalkande brisen som sakta drar fram. En helt godkänd låt med en riktigt trevlig pianoslinga och akustisk gitarr.

Den sista sången: Kent har varit deppiga pojkar hela livet och då är det väl ändå fint någonstans att sista låten på sista albumet får vara en låt byggd på melodier av hopp (trots den deppiga titeln). Klockspel får ändå ses som ett briljant val, men det här är INTE en låt att avsluta sista konserten med. Den är kanske inte mellanmjölk men den är inte bättre än ett paket normalsaltat bregott. Möjligtvis kan det få vara extrasaltat, men någon havssalt når den inte upp till.

Summering: Besviken. Två låtar värdiga Kents sista album - möjligtvis tre om jag är snäll. Men det är väl också det, kan man verkligen nå upp till de förväntningar som de har på sig? Kanske inte, men jag hade velat sett ett starkare försök. Rörelsen kring sista turnén är helt klart bättre än insatsen på sista albumet. Så för fansens del hoppas vi på att de plockar russinen ur kakan och låter de flesta av låtarna på detta album för alltid vara ospelade live.

Piteå är soligt och höstvarmt. Inga strumpbyxor men däremot en svart, lång jacka. Nej, det här är inte min stad längre. Inte på pappret. Men jag kommer aldrig att släppa Piteå och Norrbotten. Det är en paralell värld där varje vrå känns som hemma. Tänk hur mycket tid jag tillbringade med att avsky det här stället. Jag förstod bara inte att det inte var fel på världen, bara fel i mig. Men det blev rätt sen, och tur är väl det.

 

Sommaren har bestått av mycket jobb. Så pass mycket att jag mer eller mindre inte har gjort något annat. Men sedan kom jag på att jag är där nu. Jag är där livet är. Och det kommer att fortsätta så. Det här är inte någon övergångsperiod och därför kan jag heller inte behandla det som det. Så jag skrev en lista på saker som jag vill göra fram till nyår. Mål. Men inte ett enda har med jobbet att göra utan enbart livet i sig. För det är ingen idé att vänta på att livet ska börja längre, början är redan här.

 

Ikväll är det middag hos goda vänner. Ankars. <3