Ida af Larsson

Heldag i skolan. Planerar inför redaktionsövningen nästa vecka. Hur kul som helst. Timmarna tickar på som aldrig förr.

En riktigt ruggig höstdag idag. Men det är ändå rätt mysigt. Lite magiskt helt enkelt. Har suttit i skolan och jobbat med en rapport. Mycket frustration på få sidor. Fick dock avsluta dagen med att göra lite leopardnaglar på en kompis. Mycket trevligt. Nu är det middag innan jag tänker trotsa vädret och springa lite intervaller.

Det är inte det att vi är helt galna i couscous. Vi hade ett paket hemma. Förra helgen skulle Jonas köpa quorn men tänkte lite fel och fick med sig det andra paketet couscous. Igår skulle han köpa bulgur. Självklart kon han hem med det tredje paketet couscous... Förhoppningsvis har han koll på vad som är vad från och med nu.

Idag skulle jag öka på min helg runda med en kilomter och springa åtta kilometer. Men kroppen var pepp på lite mer så helt plötslig slog gpsen över till tio kilometer och jag kände mig stark som en oxe. Sprang en nu väg, en lantväg ute på en udde. Som vanligt är naturen här uppe helt magisk. Den norrländska hösten for inte tillräckligt mycket uppmärksamhet. Sista halvan började det att duggregna. Men det var bara skönt. När man sliter sig upp för en kilomterlång backe är lite droppar i ansiktet bara skönt. Kom runt 43 sekunder innan min mitt tidsmål för 2014 på milen. Makalöst.

Givetvis fick jag hybris efter löpturen. Pratade om mig själv i tredje person och presenterade mig som "Milen-Ida" i telefonen. Men det tycker jag faktiskt att jag är värd.

Sitter på spelarbussen i Umeå. Det blev 3-3 i matchen så jag inväntar ett gäng buttra killar. En besvikelse faktiskt. Skönt att det är en ledig dag imorgon också. 22 mil hem innan det blir lördagskväll.

Den 25 juni 2009. En varm sommardag som jag spenderade allmänt sliten på Peace & Love-festivalen i Borlänge. När jag och mitt sällskap gick genom campingen mot området kändes stämningen konstig. De flesta såg ovanligt förvirrade ut. Mer än vad som är brukligt en förmiddag efter en lång festivalnatt. Ord snappades upp. Någon var död. En artist. Antagligen någon ung indie-stjärna. Säkert ingen att bry sig om.

På vägen mellan campingen och området mötte vi en tjej som grät och skrek att Michael inte fick vara borta. ”Vadå Michael? Inte Jackson va? Nej, det skulle vara helt sjukt. Det kan inte stämma.” Men väl på området gick det inte att förneka sanningen. Stora klungor med ledsna och bakfylla människor med löpsedlar i händerna som skrek ut sorgen över kungen av pop. En snabb ändring i festivalschemat och en tyst minut inleddes från en av de stora scenerna. Varje konsert som följde började med att artisterna, stora som små, beklagade sig över den onda död som lämnat ett stort hål i musikvärlden.

Michael Jackson har aldrig varit en storfavorit hos mig men det var fint att se hur otroligt många som han betytt så mycket för. Och vare sig det är sant eller inte påstår sig så många band ha varit inspirerade av popikonen att det är uppenbart att musikvärlden inte skulle ha sett likadan ut idag som den gör.

Överdos av ett narkosläkemedel sa obduktionsprotokollet. Conrad Murray, Jacksons läkare som var med vid dödstillfället och som också skrivit ut läkemedlet, dömdes 2011 för vållande till annans död. Han fick fyra års fängelse och ett rykte som han med all säkerhet aldrig kommer kunna reparera. Men Michaels mamma ansåg att det fanns fler onda människor i soppan. Hon ansåg att företaget AEG live, som var de som anställt Murray som läkare för att få Michael i form till comebackspelningar, var minst lika skyldiga eftersom det beslutet tog knäcken på kungen av pop. Nästan två miljarder kronor stämde hon AEG på och i onsdags kom beslutet. Företaget frias. Det var bevisligen deras val att anställa läkaren men rätten ansåg inte att de kunde veta vad som skulle hända.

Katherine Jackson har förlorat en av sina söner. Det är mycket sorgligt. Men hur många hon än stämmer kommer han inte tillbaka. Hur många vi än klandrar säger obduktionsprotokollet ändå samma sak. Det som är mest sorgligt i historien är ändå att både företagen och Jacksons anhöriga har tjänat mer pengar på honom död än levande. Och vi tröstar oss med att peka på Conrad Murray och säga ”det var hans fel”. För att acceptera att Michael själv kan ha gjort misstag som ledde till hans död, det vill vi inte.

Idag har jag sprungit intervaller på Grisberget på förmiddagen. Strålande sol, klarblå himmel,tio grader i luften och träd som skiftar i en miljon färger. Det är så himla inspirerande att vara utomhus på hösten. Speciellt här i Norrland. Och idag har jag på mig min absolut bästa höstfärg, vinröd. Önskar att allt jag ägde hade den färgen. Men idag får kjolen och halsduken räcka.

Jonas är på träning och jag är ensam hemma. Spenderar kvällen med att sitta på vardagsrumsgolvet och vråla i micken till Singstar. Älskar det spelet. Lite tråkigt att sjunga själv dock. Just nu brölar jag ikapp med Cobain i låten Lithium. Så himla bra.

 

Idag saknar jag Finspång så himla mycket. Gör ont att veta att det är flera månader kvar tills jag får komma hemhem. Längtar sönder mig.

I medieteorin har vi väldigt... mastig litteratur. Mossig, skulle man kunna säga också. Har lyckats tråckla mig igenom 60 sidor på fem dagar nu i en bok. Att det går så fruktansvärt segt är för att jag somnar varenda gång. Klarar max åtta sidor i sträck innan det blir dregelfläckar på soffan. Så himla frustrerande. Och inte går det att göra något heller. Har testat att stå upp och läsa men icke då. Knänen viker sig och jag dalar ner på golvet.

Så därför får jag läsa den stötvis. Fem sidor i taget och sedan göra något annat. Och det där "något annat" har en tendens att dra ut på tiden.

Förra veckan blev det tre löppass. På sammanlagt 18 kilometer. Inget världsrekord direkt men ruggigt bra för att vara fröken Larsson. Budade hem ett par nya löpskor från Tradera (fattig student javisst) och nu flyger jag fram. Älskar Norrland på hösten, lätt bästa årstiden här uppe. Allting blir så himla vackert. Och allra vackrast på en skogsväg med en dokumentär i lurarna.

Har denna låt på hjärnan idag. Måttligt irriterande. Så nu får ni också nynna på den ofrivilligt! (skadeglad)

Imorgon fyller Jonas år. Såklart måste det finnas lite godsaker hemma till det. Gårdagens hallonmacarons föll dock platt. Bokstavligen. Pös ihop, fastnade i plåten och var allmänt jobbiga. Gick dock att äta. Idag var det bara två små rynkiga kvar efter att Jonas fått sötcraving igårkväll. Dagens chokladvariant blev betydligt mer lyckade. Håller bara tummarna för att det är några kvar till imorgonbitti.

Igår var det 90-talsfest på kåren. Jag var givetvis där.. Så himla kul kväll. Först ett liveband som spelade några hits och sedan dansgolv med bara världens bästa låtar från världens bästa musikdecennium. Jag tappade rösten efter två låtar men röjde järnet ändå. Ingen E-type men fick åtminstone hoppa runt som en galning till Scooters How much is the fish.

 

För några veckor sedan gick VMA, Video Music Awards, av stapeln och anordnare var givetvis musikkanalen MTV. Vilka som vann vad, eller ens vilka kategorier som fanns med verkar ha gått många förbi. Men Miley Cyrus framträdande där hon stod på scenen mer eller mindre avklädd och juckade sig igenom sången är det som världen har pratat om.

Det som jag kan tycka är det konstiga i det hela är att publiken har förfasats över hennes uppvisning av sexualitet och hånat hennes kropp men ”den där snubben”, Robin Thicke, har vi glömt bort. Killen, iklädd randig kostym, som simulerade sex med Miley och berättade för henne att han skulle ”give you something big enough to tear your ass into two”. En 36-årig man med fru och barn som uppenbarligen anser att det är en bra värdering att sprida.

Tittar man på den video som släppts till låten Blurred lines, som är den han framförde på galan, tar det nästan två hela sekunder innan de första paret kvinnobröst dyker upp. Och många fler blir det. Enligt min beräkning får vi se 126 stycken bröstvårtor guppa förbi innan videon är slut. Ackompanjerat med minimala, hudfärgade trosor och ett lamm. Herrarna är välklädda och talar om att de vill ha ”good girls” och försäkrar att de ”know you want it”.

Robin Thicke försäkrar själv att han ”alltid respekterat kvinnor” och att kritiken om att låten och videon skulle vara sexistiskt är ”löjlig”. Edinburghs universitet håller inte med. Sedan två veckor tillbaka är nämligen låten totalförbjuden på skolan. Den passar inte ihop med skolans policy om jämställdhet och likabehandling enligt ledningen. Och skolans vice rektor har enligt Aftonbladet sagt i ett uttalande att ”Blurred lines främjar en osund inställning till sex och vår policy är nolltolerans mot sexuella trakasserier”.

Kanske bör det inte finnas några gränser inom musiken och konsten. Allting behöver inte vara en sanning och glorifiering av förtryck och kriminalitet är inget direkt ovanligt. Men för mig smyger sig en ganska sur smak upp i munnen när det på bästa sändningstid för barn och unga sjungs om något som kan liknas vid våldtäkt. På universitet i Edinburgh är studenterna förhoppningsvis tillräckligt gamla och intelligenta för att kunna tänka själva kring det. Men det är ändå rätt skönt när storebror ställer sig upp och säger ifrån.

Jag säger Heja Edinburgh, vi kanske inte kan styra över vilken musik som spelas in i skivstudior runt om i världen men vi kan baske mig bestämma vad vi tycker är över gränsen!

För några dagar sedan släppte Daniel Adams Ray en singel som hör till hans nya skiva som kommer i November. En låt ska heta Babbelover och handla om den såkallade "järnrörsskandalen" med Sverigedemokraterna. Ska bli intressant att lyssna på. Den nya låten tycker jag är sådär. Låter som hans förra skiva med med lite trögare tempo bara. Hoppas på att skivan överraskar med positivt.

Den kanske kan behöva fler lyssningar men just nu får den nog bara fyra av tio brieostar.

Den här är favoriten från förra skivan. Kommer aldrig att glömma när jag dj:ade under en spelning där Daniel Adams Ray var huvudakten (Den svenska björnstammen var förband). Jag stod i mörkret vid skivspelarna och hade gåshud över hela kroppen när han framförde den här låten.

Såhär ser det ofta ut när vi handlar. Jonas lägger dit lite smuggelgods mellan varorna. Lika nöjd varje gång.

Jonas - Ett, två, tre, OST! Men Harry, stå still då. Ett, två, tre... OST!

Ida - Öh, vad håller du på med? Vadå ost?

J - Haha, har du aldrig lekt det?! När någon står och räknar till tre, skriker ost och vänder sig om. Om man inte står stilla så får man gå tillbaka.

I - ..... menar du "Ett, två, tre - förstenad?"

J - .................. ööööh

I - Haha (vrålskrattar), skriker ni ost år varandra här i Norrland!? Det kan man ju inte göra! Det är väl gänska mycket mer logiskt att gapa förstenad om man ska vara stilla?

J - Jaha (tänker ett tag medan jag bara fnissar). Men man kan säga ost om man vill. De är ju faktiskt hårda och stela så då kan man visst säga ost... Jag har alltid sagt ost.

Idag har jag hunnit med så fruktansvärt mycket saker samtidigt som jag har varit på riktigt uruselt humör. Redigerade filmen från gårdagens match. Dock har skolan bytt ut alla redigeringsprogram under sommaren vilket gjorde att jag fick börja med att google-lära mig själv på engelska hur allt skulle göras. Mycket frustrerande. Missade lunchen och åkte på en jobbintervju. Hoppas på att få in lite extrapengar som jag kan spendera på ett par längdskidor (jag bor ändå i Norrland). Tillbaka till skolan med en statiolbaguette i handen och utföra lite grupparbete innan det var dags att ge sig iväg till bilioteket för att lämna tillbaka böcker.

Väl hemma var jag stressad och arg som ett bi. Orkade egentligen inte göra något alls men Jonas kom hem med en "måndagsblomma" så då blev det lite bättre. Jag gav mig iväg på en kortare löptur och sedan var endorfinerna på lagom nivå igen. Nu har jag så mycket energi att jag funderar på att baka scones till kvällen.

Filmsnuttet är givetvis ackompanjerat av Aviciis senaste singel, You make me. Går på repris hos mig för tillfället. Salem Al Fakir står för sången.

Förr om året kunde jag spendera hela söndagen med att oja mig över att helgen var över och det var dags för måndag igen. Sedan läste jag någonstans att genom att förpesta söndagen gör man ju bara helgen ännu kortare. Jobbet, plugget eller vad det nu är man sysslar med på sin vardag  är ingenting som man behöver ägna en tanke åt förrän på måndagmorgon när det är dags för det. Och därmed basta! Och nu lever jag mina söndag fullt ut. De har blivit meningsfulla istället för att jag sitter på söndagkvällen och funderar på okm jag verkligen har läst all litteratur till måndagen. Ett himla bra må-bra-tips för veckostressade människor.

Hemmapremiären idag mot TBS slutade 7-3 till Wibax. Jonas gjorde ett mål och jag är som vanligt stolt. Jag filmade kalaset så imorgon ska jag försöka få ihop en film med highlightsen på.

Här är en film jag gjorde i våras. Grabbarna visste inte att det var en lite ovanlig träning som väntade... Jag hade fantastiskt kul när jag redigerade allt. Kanske inte direkt proffsnivå men jag är nöjd ändå.

Jonas lovade mig en supderduperfredagsmys med hemlagad pizza och film. Men jag tror dock att vi har lite olika syn på det hela. Pizzan fick jag äta i racerfart. Och nu befinner vi oss i sporthallen, hänger lakan och ordnar med introfilmen till hemmapremiären på söndag. Supermysigt. Verkligen.

Begav mig till skolan vid nio imorse. Kom hem strax efter sex. Slafsade i mig middag som Jonas fixat. Hämtade Maja och lämnade Jonas. Iväg till kören och sjunga, sjunga, sjunga. Handla. Hämta Jonas. Åka hem. Borsta tänderna. Sova. Zzzzzzzz...