För ungefär 24 år sedan bildades ett band i Stockholm. Medlemmarna kom från två olika håll men tillsammans kom de att genredefiniera svensk dödsmetall. Entombed var deras namn och idag är de mer aktiva än någonsin. I dubbel bemärkelse.
I Entombed spelar idag samtliga av de som har varit med sedan starten. Det krångliga är bara att de inte spelar i samma band. Hur går då detta till? Jo, Lars-Göran Petrov och Alex Hellid har de senaste åren varit de enda originalmedlemmarna kvar. Nyligen gick Petrov ut med att Entombed skulle släppa en ny skiva. Det är tillsammans med de som spelat under bandets namn de senaste åren men Alex Hellids namn fanns inte med. Samtidigt har nu Hellid gått ut med att han spelar i Entombed och att de ska genomföra konserter utan Lars-Göran Petrov.
Om nu Petrov är den som spelar med den majoritet som senast spelat i det band som kallats för Entombed borde man kunna dra slutsatsen att Alex Hellid har hoppat av och således INTE är Entombed. Men så självklart är det givetvis inte. Det band som Hellid ska spela med har nämligen de två övriga originalmedlemmarna men som inte spelat med bandet på flera år.
För att ytterligare komplicera det hela har både Petrov och Hellid under våren ansökt om att registrera varumärket "EntombeD" hos Patent- och registreringsverket. Petrovs ansökan kom in först vilket betyder att han numer äger varumärket. Petrov äger alltså namnet och spelar tillsammans med flest medlemmar från den senaste konstellationen. Medan Hellid, som inte äger rättigheten till namnet, spelar i ett band där tre av fyra originalmedlemmar spelar.
Jag läste en gång en artikel om en man med ett adligt efternamn som skiljt sig från sin fru. Mannen ansökte om att kvinnan inte skulle få behålla det namn som hon fått genom sitt giftemål med honom. Eftersom att det var "hans" från början och att han inte ville att hon skulle heta det. Kvinnan fick behålla namnet och det var inte mer med det. Men vem är då mest äkta? De som ursprungligen haft ett namn eller de som förvärvat det? Myndigheterna säger att Petrovs namnhävdande är det rätta medan många skulle hävda att Hellids band med "75 procent" original vinner.
Hela situationen är minst sagt krånglig. Vilket band är då mest Entombed? Jag har verkligen ingen aning. Men de är definitivt mer aktiva nu än vad de någonsin varit tidigare.
Både igår och idag blev föreläsningarna inställda. Och som vanligt klarar jag av att göra ingenting i ungefär en kvart innan jag blir tokig. Idag har jag beställt hem 21 utbildningskataloger till Jonas. Misstänker att brevbäraren kommer att sucka över mig om en sådär sju till tio dagar...
Igår blev jag väldigt sugen på att springa skogsväg. Så jag åkte ut till Norra Pitholm och passade även på att öka min distans från 6 km till 7. Tog en grusväg som gick in i skogen och planerade att springa 3,5 km innan jag vände och sprang tillbaka.
En kilometer in sprang jag dock förbi en hel hög med jägare och massa bilar och jag insåg att det både är älg- och björnjakt på gång. Kanske inte bästa tiden att springa runt i skogen ensam. Jag hade en neonrosa långärmad på mig och tänkte att så länge jag har den så lär jägarna se mig. Men såklart blev jag väldigt varm och fick ta av mig den. Pulsen var hög, dock mest på grund av rädsla eftersom jag höll ett lugnt tempo. Jag gjorde mitt bästa att se ut som allt annat än en älg och det lyckades helt klart med tanke på min överlevnad.
Sprang dock lite kortare än 3,5 km eftersom jag tyckte att det började bli lite väl älgvänliga skogar så den sista kilometern till 7 km fick jag springa fram och tillbaka vid bilen. Men det gick finfint det med. (Det jag har på huvudet heter Buff och är supertrendig här i Norrland, mer om det en annan dag)
Vi bor i ett radhus på två våningar. Men som vanligt hänger alla tre i familj på varandra när det är lördagskväll. Tilläggas bör att Harry var den som kom sist och la sig i soffan.
Jag sitter på en buss mot Umeå (22 mil enkel väg). Idag är det seriepremiär mot Sandåkern som närmast kommer från Allsvenskan. Misstänker att det kommer att bli en nagelbitare. Grabbarna är taggade men själv är jag trött som en gnu. Igår hade vi nämligen överraskningsfest för Maja och Hanna som fyllt år under sommaren. En fest som innehöll allt. ALLT. Väldigt roligt. Idag är det min namnsdag. Får se hur långt det tar innan Jonas kommer på det. Jag har bara påmint honom tre gånger denna vecka.
Jag hittade en artikel på nätet som beskriver varför musik är bra för hälsan. Att olika typer av musik, olika genrer, kan få oss att må på ett visst sätt. Till exempel att musik som har en jämn och stark rytm synkroniserar hjärnvågorna vilket leder till en mer stabil koncentration och ett mer alert och kreativt sinne. Klassisk musik skulle däremot fungera omvänt, försätta hjärnan i ett meditativt tillstånd och göra att man känner sig lugnare och gladare även efter att musiken stängs av.
Jag vet inte exakt vilken på fakta och forskning denna artikel baserar sina påståenden men jag kan absolut hålla med om att en viss sorts musik får mig att känna på ett visst sätt. När jag springer lyssnar jag gärna på en superamerikansk radiostation i hörlurarna. Heter något i stil med: ”mega-super-hit-star-radio-station-yeah” och spelar bara amerikanska klubbhits. Men genom att nästan alla låtar håller samma tempo blir min löpning också mer kontrollerad.
Men vilken musik som gäller är väldigt individuellt. Enligt artikeln skulle låtar med stark rytm vara bättre att ha under ett träningspass medan klassisk musik mer lugnar ner, och det kanske inte är att föredra när man vill göra sitt bästa på träningspasset. Men det har nog mer att göra med vilken typ av person man är. Ju mer stressande musik jag lyssnar på, desto bättre träningsintensitet får jag ut. Gammal hederlig, svensk trallpunk fungerar ypperligt. Men för en klasskamrat är det helt tvärtom. Det hon gillar bäst är att vara ute och springa till lugna låtar, helst tryckare. Om artikeln är sann kanske löpningen för henne är en form av meditation medan det för mig är en fråga om fokusering.
Artikeln avsluts med att påpeka att ”musiken hjälper dig att träna effektiv och längre”. Att när man upprepar övning efter övning, speciellt styrketräning eller löpning, är det lätt att det blir väldigt tråkigt. Musiken får dig att glömma det trista och fokusera på något annat. Min mamma har alltid tyckt att löpning är bland det tråkigaste som finns. För varje steg hon har tagit har det blivit mer och mer tråkigt till den punkt där hon bara lagt av för att det känts så meningslöst. Men nu springer hon i 45 minuter utan att stanna. Den största anledningen är att hon med musik i öronen inte tänkte på hur otroligt tråkigt det är att springa. Löpturen känns nu inte lika långt och lika enformig utan helt okej och kanske till och med rolig.
Oavsett vilken musik som får dina ben att röra på sig och musklerna att spännas kan det fungera som din personliga tränare. Inte den ryska typen som skriker åt dig och får din huvudvärk att dunka. Men som en stabil vän som trycker dig upp för backen de sista metrarna när benen känns som gelé. Och behöver du den ryska typen? Ja, då finns det sådan musik för dig med.
Jonas skulle dumma sig och stoppade in sitt finger i min mun när jag gäspade. Jag bet ihop för att ge igen men Jonas löste det på sitt eget sätt genom att slå sig själv stenhårt på pungen när han skulle fly. Synden straffar sig själv. Eller i detta fall: syndaren...
Idag skulle min gospelkör ha börjat. Men vi var bara två personer så det var bara att gå hem igen. Det var ett gäng som inte kunde idag så förhoppningsvis kan vi sjunga nästa vecka iallafall. Men det känns väldigt tråkigt. Har sett fram emot det här så himla länge och så blev det inget. Jag cyklade hem och har deppat på soffan med Harry istället. Men morgondagen ska bli riktigt bra istället, för det har jag bestämt.
Igår brann Max här i Piteå ner. De fick spärra av delar av stan och folk fick hålla sig inne på grund av giftig rök.. Men inte blir piteborna utan hamburgare. Inatt fraktades nämligen en stekbarack hit från Västerås och med en snitsig uteservering så var man uppe i full kapacitet strax efter lunch idag... Man ska ej gråta över spilld mjölk.
Idag var det redovisningar i skolan. Efteråt mötte jag upp Maja och testade på Body Balance för första gången. Jag brukar alltid bli så himla arg när jag gör yoga/pilates/whatever, tycker att det går för långsamt och blir arg när jag tappar balansen. Men idag gick det riktigt bra. Body Balance var en lagom blandning av flum och stretch utan att bli för mycket. Blir fler gånger, skulle vara kul att kunna gå ner i spagat någon gång i framtiden. Kanske borde få bli ett träningsmål? Men det blir nog till sommaren.
Jonas är i Luleå ikväll så jag har spenderat mina ensamna timmar med att lyssna på musik. Denna är en gammal favorit.
Igår var jag på konsert med The Ukulele Orchestra of Great Britain. Så himla bra! Åtta stycken britter med den där torra Monty Python-humorn som jag är väldigt svag för. Det blev en kavalkad av olika sånger och låtar och jag kan verkligen rekommendera att se dem live någon gång om ni får chansen. En riktigt rolig musikupplevelse!
Den här gjorde succé igår. Deras version på Song 2 med Blur och Rolling in the deep med Adele blev mina favoriter. Finns mycket bra klipp på youtube.
I veckan har Sverige haft storbesök av Barack Obama. Jag tror inte att det är många som har missat det. Det har varit en del diskussioner kring vad som egentligen sades mellan maktens personer och framförallt vad som inte sades. Men det som jag har funderat kring är om Obama reagerar på amerikansk musik i andra länder? Ni vet när man är utomlands och en svensk låt spelas i en affär eller när man ser en fransk film som har med The Cardigans under kysscenen och man blir så där lite mallig. Vore det inte väldigt fint om USA:s president under middagen med Sveriges statsminister insåg att det spelades Cher i bakgrunden och fick en liten kick av att veta att vi ända här borta i lilla Sverige lyssnar vi på ”hans lands” musik.
Min vän Maja spenderade sin sommar i Israel. Som väldigt politiskt medveten, och med en allergi för det kommersiella har hon motvilligt låtit sig hålla med om att ”Ja, jo, videon till Aviciis låt I could be the one är åtminstone bra och det är ju bra att han ger mat till svältande barn. Men är det inte mest för att få fans och tjäna pengar?”. Att gilla det lite grann, men bara ironiskt, har fått fungera hemma i Sverige. Swedish House Mafia är dock något som Maja ställt sig helt emot, ”Usch och fy för dessa kommersiella, pengakåta män”. Men inte i Isreal inte.
Som svensk i Israel blev identifiering med dessa artister mycket enklare än vad hon någonsin kunnat föreställa sig. ”Jaså du är från Sverige, lyssnar du på Swedish House Mafia?”. Maja försäkrade att ”Oja, och så himla bra de är!” och med sin svenskhet i ett land långt borta blev igenkännandet av svensk musik en stolthet att bära. Vi är igenkända, vi gör något som andra tycker om. Vad spelar det för roll huruvida det är drivet av ett pengaintresse eller inte om det kan fungera som ett band mellan människor som med sina vitt skilda bakgrunder faktiskt inte har mycket annat att kunna relatera till?
Jag vet inte vad som är mest otroligt, att det faktiskt skulle spelas Cher på en presidentmiddag eller att Barack Obama skulle bli imponerad av det. Men jag hoppas innerligt att om Fredrik Reinfeldt åker över till Vita huset och får höra Dancing queen, att han då klämmer i riktigt ordentligt i refrängen och dansar som om det inte vore någon morgondag.
Idag har vi föreläsning med Karin af Klintberg. TV-producent bakom program som Värsta språket, REA och Historieätarna. Vinnare av Stora journalistpriset, Kristallen och en Guldbagge.
På högskolan har vi Servicecenter som främst är till för att man kan låna utrustning som kameror, mikrofoner, instrument och annat. Det är tre män i olika åldrar bakom disken och dem ska man hålla sig på god fot med. Vissa tycker att de verkar sura och korta i tonen men jag och Linn bjuds alltid på frukt och får hjälp med precis allt. Idag förvandlades de till fasion-akuten genom att laga Linns väska med spraylim. Allt går att lösa på Servicecenter.
Inatt var Jonas väldigt mysig att sova ihop med. Vaknade vid sex av att karluslingen armbågade mig rakt över bröstet. Och han har riktigt vassa armbågar... Jag vrålade rakt ut. Minns inte exdakt var det var men är ganska tacksam att vi inte har en svordomsburk. Jonas vaknade till men var en aning förvirrad (konstigt). Efter att jag vrålat färdigt var han snäll nog att somna med sin lampa tänd så jag fick väcka honom med svordomar en gång till. Inte särskilt nöjd flickvän som vaknade imorse kan jag lova. Igårkväll passade han också på att trampa mig på min blånagel...
Annars så blev det första riktiga gympasset på hela sommaren igår. Känns ordentligt idag kan jag lova. Är härligt öm i hela kroppen så idag blir det ett lugnt löppass i skogen. Jag försöker träna så ofta jag kan man har ett minimum på tre gånger i veckan. Det är ett av mina mål den här hösten/vintern. Har satt upp lite olika delmål varav jag ska klara hälften till den sista december. Men det får vi ta en annan gång.
Andra dagen i skolan och den här bekanta, förvirrade känslan av att föreläsarna egentligen driver med oss, har landat. Vi har hårdstartat med Medieteori 2. En kurs som handlar om att förstå och förklara kommunikation inom medier så krångligt som möjligt, ungefär. Känner dock att jag förstår lite mer nu än förra året så något rätt har jag lyckats göra.
Läste i en av kursböckerna imorse och mitt i allt luddigt om teorier kom en referens till skivan All hope is gone med Slipknot. Så resterande del av läsningen förstod jag inte mycket med nynnade på titelspåret från albumet. Fina, härliga Slipknot.
Det finns låtar som kanske är lite mer "nybörjarvänliga" än denna men jag gillar refrängen så otroligt mycket. En gång har jag fått se dem live och fler ska det bli.
