Så kom den igen. Hösten. I år annorlunda än tidigare år. Jag har inte längre en livlina, inga utbildningar att gå om det inte skulle finnas jobb för mig. Läskigt. Svårt. Stort. Inspirerande. Men jag är 27 år. Det är väl då det ska vara så här? Men har några utbildningar i bagaget, har eget boende och en framtidsvision. Saken är bara den att jag inte känner mig som 27. Jag känner mig som 22, kanske 23 om jag anstränger mig. Jag vet inte alls vad jag vill göra med mitt liv. Men jag tänker att det är okej. Så länge jag har kul på vägen.
Jag jobbar på Norrköpings Tidningar. Som webbredaktör. Som journalist. Precis som det står att jag är på mitt examensbevis från juni i år. Visserligen bara som timvikarie nu men ändock. En del utav mig hungrar efter mörka vinterkvällar och nätter där drömmar tar ett steg närmare verkligheten. Men samtidigt är det läskigt. Vem är jag att bli något i denna stora värld?
Kom hem igår från lite över en vecka i Piteå. Hälsade på. Tog det lugnt. Skrattade. Grät. Åt. Sov. Vaknade. Det är surrealistiskt att vara på Ankars när allting ser likadant ut fastän precis allting är förändrat. Det ger grov existentiell ångest men samtidigt ger det en lättnad, ett andrum. Det är så svårt att beskriva men just nu så känns det som att mitt liv är 100 procent möjligheter och 100 procent återvändsgränder. Omöjlig matematik, jag vet. Men det hindrar inte känslan. Fast jag trivs i det. Det måste jag säga. Åtminstone idag då allting bara är möjligheter.
På tisdag flyttar jag. Igen. Fjärde flytten på tre år. Eller femte om man räknar med min mellanlandning under sommaren nu hemma hos mamma. En lägenhet i Norrköping. Staden jag har jobbat i tre somrar men aldrig bott i. En nystart med en otroligt stor och oplanerad framtid. Det ska bli spännande. Det ska bli skönt.
Och om tio dagar befinner jag mig i Piteå. Staden jag lämnade för tre månader sedan med tårarna i ögonen. Med vetskapen att jag aldrig skulle komma tillbaka. Så fel man kan ha det. Allting är förändrat men jag längtar ändå tillbaka.
De säger att jag är annorlunda. Att de inte känner igen mig. Kanske är det för att vi ändrar oss i takt med livet. Kanske är det för att jag nu släpper på min fasad. Låter det andra skina igenom. Stannar upp och inte bara springer. Förlåt om jag ändras i era ögon men ibland måste man det. Ibland måste man låta verkligheten få hinna ikapp och ta ifatt den förlorade tiden man missade när masken var på.
Fredag. På en buss mot Skellefteå och en natt på en LAN-festival. Otippat, ja. Impulsivt, ja. Minnesvärt, antagligen.
Ta chansen. Se världen. Se Västerbotten. Det är ögonblicken emellan som gör livet. Det är sådana som jag som hamnar i kriminalitet och drogberoende. Viljan att se allt och sökandet efter kicken. Men det är också sådana som jag som kan förändra världen och bli rik på det som i slutändan räknas - ögonblick. Jag hoppas att jag faller in i den sist kategorin.
Om inte så har jag åtminstone spenderat en fredagsnatt i maj på ett mega-LAN i Västerbotten.
En vecka i Turkiet gjorde gott. Makalöst sköna dagar och ändlösa konversationer vid middagarna. En enkelhet som är naturlig och en framtid som hälsar på.
Jag vet inte hur det kom sig. Jag vet inte varför. Men jag vet att tre människor just nu är viktigare för mig än alla andra på denna jord. Tre människor som gör att jag vill pausa tiden och bara vara kvar i ett limbo några mil söder om polcirkeln. De är mina vänner. De är min familj. De ger mervärde till varje dag som jag krisar mig igenom. Om 38 dagar går vi skilda vägar.
I Piteå är allt som vanligt. Dagarna och veckorna går ändå rätt fort. Jag pluggar 125 procent just nu. Läser en extrakurs i sång för att jag ville passa på när jag ändå studerar på en musikhögskola. Rätt utmanade faktiskt. Att stå och öva sångtekik ensam i ett rum framför en lärare. Men än så länge väldigt roligt. Till det jobbar jag varannan vecka på extrajobbet och har SMASK att stå i. Har jag sagt det? Att jag och Elin ska vara konferencierer till det nu i mars. Superroligt. Kommer att sändas live över youtube och radion också. Och poledancekursen i Luleå har även dragit igång. Så det är en hel del att få ihop i kalendern. Men det är så jag trivs. Med aktiviteter som jag tycker om dagarna i ända.
Och det gör att tiden isär från han den där som bor 85 mil härifrån inte blir lika smärtsam. Jag hinner nästan inte med att sakna någon. För piteåfamiljen fyller en sådan stor plats i mitt hjärta. Vi hänger, leker, umgås, pratar och skrattar tills vi får ont i magen och tårarna rinner nedför kinderna. Vi tar tillvara på tillvaron här och njuter av varandras sällskap för efter juni kommer det aldrig någonsin tillbaka.
Igår var vi och åkte utför. Jag testade snowboard för första gången någonsin. Hur kul som helst. Och det gick mycket bättre än vad jag hade kunnat räkna med. Sista åken kunde jag ändå åka helt okej. En riktig vurpa dock som gjorde mig alldeles yr och illamående. Efteråt satt vi tre timmar i en bastu och pratade strunt. Elin och jag tog oss an ett vad och gjorde sälen á la Anja Pärson nedför en fyra meter hög snödriva i bikini. Idag har vi sett en säsong av Pistvakt, ätit pizza i sängen och sedan busat runt i snön på Ankars. Hoppat ner från cykeltak, gjort Sthlmboogietorn och skrämt livet ur andra studenter. Det är det som är så fint här. Vi bara gör det som faller oss in och alla är med. Vi har alla samma inställning till livet, att det är ögonblicken där emellan som spelar någon roll. Norrland är magiskt.
Jag har nog gjort en hel del nya saker men inget som är riktigt stort tror jag. Jo! Jag flyttade till ett riktigt studentområde. Det har jag aldrig gjort förut. Och det är något som verkligen har berikat mig. Fina, fina Ankars.
Höll du några av dina nyårslöften? Mitt nyårslöfte inför 2014 var att 2014 skulle bli mitt år och att jag inte skulle försaka mig själv. Persoligen tycker jag att jag höll det väldigt bra. Det blev mitt år på så många olika plan.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Jadå, några fick kiddo nummer två och andra kläckte första bönana. En hel del graviditeter har även annonserats under andra halvan av året.
Dog någon som stod dig nära? Nej. Gamla bekantingar har dött men jag har inte varit på någon begravning i år.
Vilka ställen utomlands besökte du? Ett och ett halvt dygn spenderades i Köpenhamn i början på december. En minisemester som visade livet från sin bästa sida. Och det räckte gott och väl med det. Sommaren i Finspång krävde inga utlandssemestrar.
Vilket/vilka datum från år 2014 kommer du alltid att minnas? Åh. Svår fråga. Midsommardagen helt klart (har på känn att jag sagt samma datum tidigare år...) Och såklart den sista veckan i juli där jag fick leva i en film.
Har du varit sjuk eller skadat dig? Inte direkt. Tappade rösten i september efter en riktigt jobbig förkylning bara.
Bästa köpet? Alltid löparskor. <3 En ny telefon var inte heller helt fel. Men mest minnesvärda inköpet var mina älskade Buffaloskor från staterna. Så dyra, så onödiga men så bäst!
Vad spenderade du mest pengar på? Hyra. Från delat boende till ett ensamhushåll. Och sedan dubbel hyra med lägenheten i Stockholm. Se även ovanstående punkt (Buffalo)...
Genomdrev du någon stor förändring? Jag gick ifrån ett treårigt förhållande vilket kanske var det största beslutet (och svåraste). Med det kom såklart en flytt och nya perspektiv på livet. Även håret fick sig en förändring. Först blev jag mer blond än vad jag någonsin har varit tidigare och sedan klipptes halva kalufsen bort.
Gjorde någonting dig riktigt glad? Väldigt många saker. Hela sommaren, hösten och vintern har varit en festival i glädje. En riktig glädjekälla har dock varit de nya vänskaperna på Ankars. Min alldeles egna pitefamilj.
Saknar du något under 2014 som du vill ha år 2015? Nej, faktiskt inte. Det skulle väl vara lite mer pengar på sparkontot men det kommer.
Vad önskar du att du hade gjort mer? Tränat. Löpningen ger så mycket men anledningarna till varför jag har försakat min träning har helt klart varit värt det.
Vad önskar du att du hade gjort mindre? Ingenting. Eller jo. Jag hade kunnat spenderat mindre tid med mobilen i handen. Verkligheten är för fin för att missa.
Favoritprogram på TV? Som vanligt så tittar jag ganska lite på tv. Men i somars blev det många avsnitt Sex and the city och under hösten följde jag Big Brother och Paradise hotel (utan att skämmas).
Bästa boken du läste i år? Jag har läst så många bra böcker! Men bara för det så kan jag inte minnas någon speciell. Böcker är bäst.
Största musikaliska upptäckten? Veronica Maggio. Japp, fruktansvärt sen på bollen men nu har jag också förstått storheten.
Största framgång på jobbet? Att jag med hjälp av pannben och ett jävlaranamma lyckades få bästa praktikplatsen. Man kan väl även säga att en jobbframgång är att jag tillsammans med Elin essade en audition och knep jobbet som konferencierer under SMASK 2015!
Största framgången på det privata planet? Att jag vågade byta det välkända till det okända. Och trivdes riktigt bra med det. Att jag nu verkar ha hittat någon som betyder mer än jag kunnat ana är verkligen inte något att förbise heller.
Största misstaget? Jag vet inte om jag har gjort några misstag under året. Inga som jag ångrar åtminstone.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Det kanske låter klyschigt men ärligt talat så blir nog varje år gladare och gladare. Livet är en oändlighet av möjligheter och mitt glas är halvfullt varje dag.
Något du önskade och fick? Materiella ting: en hårddisk och en löparklocka. Ickemateriella ting: Ett ljus i tunneln.
Vad önskade du dig och inte fick? Hm... Ett valresultat utan främlingsfientlighet.
Vad gjorde du på din födelsedag 2014? Blev väckt med frukost på sängen och paket hemma hos mamma. På kvällen tror jag att jag åt middag hemma hos ett par vänner.
Vad fick dig att må bra? Sommarkvällar i Finspång och äventyr i Norrland.
Vem saknade du mest? Det ständiga svaret - pappa.
De bästa nya människorna du träffade? Nya kollegor och nygamla vänner i Östergötland. Talangpoolen i Norrland. Eric i livet.
Mest stolt över? Mitt fantastiska omdöme efter praktiken. Och podden.
Högsta önskan just nu? Att 2015 bjuder på ett jobb.
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2014? Summer - Calvin Harris, Hela huset - Veronica Maggio & Håkan Hellström, Paradise Jokkmokk - Kitok, Radio Nowhere - Bruce Springsteen
Blev du kär i år? Ja. Både pånytt i livet i en person.
Hur skulle du beskriva din stil år 2014? Magtröjor, korta kjolar, tighta halsband och höga skor.
Vilken kändis var du mest sugen på? Petter Northug
Planer för 2015? Göra ett fantastiskt framträdande på SMASK, låta våren bestå av kärlek, ta examen och flytta söderut. I år börjar det verkliga livet.
Bästa minnet från 2014? Jag har så många som jag bevarar varmt i hjärtat. Men natten på bänken med Eric, alla långa och ljusa nätter i Finspång, all älskvärd idioti och galenskap med pitefamiljen och all "action" som året bjöd på.
Vad var det bästa som hände 2014? En inbjudan till nattbad och en dammsugande, lockhårig pojke med förvånad min.
Vad var det sämsta? Att bilen verkar vara inne på sista sucken.
Är det något du saknat 2014 som du vill ha 2015? Ett fast jobb.
Just nu är livet fantastiskt. Men på djupet känns det ändå svårt. Lite som att glida runt i limbo. Men runt varje nyår mår jag såhär. Det är verkligen inte min tid på året. Allt känns bara så långt borta och meningslöst. För stort och för enkelt på samma gång. Mörkt och dovt.
En fredagkväll med hemgång strax innan midnatt. Kändes som rätt beslut. I sängen under ett duntäcke som skulle kunna dölja en hel familj strömmar det dunkla, existensiella toner i hörlurarna. Livsångesten får finnas här men när natten är slut är den likaså. Mest för att balansera. Låta natten bli lika mörk som den brukar vara ljus. Låta tankarna få gå tillbaka några år. Till den tid då allting var höst och luktade krita. När världen och själen ännu var något outforskat. När livet räknades i stegen framåt. När Stockholm låg öde och världen höll andan.
20 dagar kvar i detta parallella universum innan det tar en paus och nästa parallella liv gör sig påmint. Tiden just nu är fantastisk. Men den är inte verklig. Den är några minuter efter 10 annandag jul i Khao lak för nästan tio år sedan. Fruset och repeterat i oändlighet.
Drömmande inlägg är det jag får ur mig just nu. Mitt sinnestillstånd återspeglas i dem. Jag finns i dem.
Stockholm. Tiden rusar förbi och livet är fantastiskt. Tillbringar vardagarna på SVT. På kvällarna gör jag podd, tränar eller går på date. Helgerna är en blandning av häng och dans. Stockholm är allt jag hade tänkt och lite till.
Men fort går tiden. Idag börjar vecka fyra. Halvtid. Oavsett vad som händer framöver vet jag dock att denna tid är något som kommer ett bevaras i ett guldmålade rum längst in i hjärtat.
Idag var det is ute. Vintern är här. Det känns lite tråkigt att missa de finaste vintermånaderna här uppe faktiskt. Men det är inte som att Sthlm kommer att bli tråkigt.
Vi kommer att göra en pod under praktiken. Elin och jag. Iliaden. Det kommer att bli bra. En kul grej och förhoppningsvis något att sätta på CV't också. Den här skolan ger så mycket möjligheter och vänner som jag har varit dum nog att förbi se tidigare år. Men än har vi några månader kvar. Livet leker och det är jag som är lekledare.
Höstrusket har kommit till Piteå. Utanför fönstret är det nästan storm och regnet slår mot rutorna. Innanför ligger jag med katten som tittar på mig och spinner när jag klappar honom. Han drar sin kalla nos mot min hand när han får tillfälle. Men jag är varm. För här mår jag bra. Just här och nu. Min ångest över månaderna som är kvar i Piteå var helt obefogad. Livet här är härligt. Jag kommer sörja de relationer jag lämnar när flyttlasset går söderut men i nuet är de värda mer än allt. Det är så lekande lätt när guldklimparna finns runt varje hörn och solen skiner varje dag. Trots regnet och vindarna utanför.
Två månader i Sthlm nalkas. En praktikplats som jag knappt kunde drömma om för ett år sedan väntar. Och en person som verkar betyda mer än vad jag hade tänkt. Här och nu är livet mer än bara livet. Jag är mer än bara jag. Och imorgon? Vem vet...
Idag rensade jag kylen på animaliska produkter. Ägg, smör och ceasardressig fick flytta ut till förmån för tofu, aubergine och sojamjölk. Jag har inte blivit vegan på heltid men däremot ska jag försöka vara hemmavegan (it's a thing). Jag har dragit ner mer och mer på min köttkonsumtion och efter en dokumentär i somras kände jag att det var dags för ett steg till. Det handlar inte så mycket om djurrätt och miljön för min del, även om det förstås väger in. För mig är det hälsoeffekterna som är viktigast.
Det här med hemmavegan betyder dock att jag fortfarande kan äta animaliska produkter och kött men jag behöver inte göra det hemma i vardagen. Honung är det enda undantaget, för det är det enda som hjälper mig vid förkylning. Men förhoppningsvis behöver jag det inte så ofta. Så nu börjar scannandet av matvaror i affären. Det är ganska mycket att hålla koll på men än sålänge (efter två dagar) är det bara roligt.
Powerpepp från hälsofreaksen som här taggade brännboll!
Jodå, nu i veckan kom hösten på riktigt. Sensommaren har varit snäll mot Norrland men nu börjar det att bli kyligt. Fast det är riktigt vackert. Piteå verkar första att det här är mitt sista år och ger järnet. Jag gillar det. Även om jag inte har kunnat vare sig ta promenader eller vara ute och springa sista veckan. Jag har blivit ganska ordentligt sjuk. Inte vad jag hade planerat! Men jag biter ihop och hoppas på att det blir den enda sjukveckan detta år.
Att sätta sig själv i förstahand är inte så lätt. Så mycket man gör kan påverka så många andra och att Sverige är så långt gör det inte lättare. Men jag tror på syften och meningar. Och jag tror också på att jag är bra. Jag är rätt fantastisk faktiskt. Med många fel. De kommer liksom på köpet av att vara fantastisk. Men jag klarar mig. Min energi kommer jag att investera i mig själv, oavsett vad som händer. Livet tar oss på sidovägar men de leder alltid framåt tillslut. Men nu börjar min nyfikenhet att dala. Jag ska framåt, inte stampa på samma ställe.
Det som skulle bli en tidig kväll slutade med efterfesthäng i min soffa och vänner som gick strax innan fem. Prat om livet i allmänhet och relationer i synnerhet. Så meningsfullt meningslöst. Men alltid något i bakhuvudet. Som om framtiden redan har tittat förbi och visat vad som är värt något. En tvivlan på den säkerheten som finns gnager och etsar sig fast. Gör det enkla omöjligt. Eller kanske det svåra enkelt. Jag vet inte.
Praktik. Ångest. Längtan. Panik. Dessa fyra känslor bär jag runt på mycket just nu. Och de hör alla ihop. Jag har ingen praktikplats än. Mer eller mindre den enda i klassen som inte har det. Inte för att jag har fått en massa nej men för att det finns en plats som jag verkligen, verkligen vill ha och som jag inte kan få svar på förrän om några veckor. Det är ren och skär tortyr. Vad gör jag om jag inte får platsen? Vart ska jag hamna då? Och inte vågar jag söka något annat innan jag har fått svar heller. Ångest i två veckor. Sedan vet jag åtminstone. Förhoppningsvis.
Har varit sjuk i veckan. Halssjuk. Det är tudelat att sluta röka. Jag har inte börjat sedan den där gången jag slutade för några år sedan men sommaren erbjöd en del nikotin och eftersom jag känner mig själv vet jag att det inte är något problem. Så i lördags sa jag: nope. Och talade om att det bara var feströkning som gällde igen. Och vips! Inte ett dugg svårt. Förutom att jag blev sjuk då. Men när jag slutade röka den där gången för flera år sedan fick jag lunginflammation i två månader så det är inte så förvånande.
Det är såklart jättedumt att röka överhuvudtaget men någonstans så känner jag att det finns en måtta på hur hälsosam man kan vara. Hellre en cigg än en öl på fredagen. "Summan av alla laster är konstant" som en vis vän till mig har sagt.
Om två månader åker jag söderut igen. Då är det dags för praktik. Inte för att jag har någon praktikplats än men jag kommer inte att stanna i norr. Två månader, vad är det liksom? Ingenting. Fast livet på Ankars kommer inte att bli jobbigt det heller. Så nära till alla vänner och alltid något att göra. Den här charmen med att känna alla så fort man går utanför porten. Nästan som att leva i ett gigantiskt kollektiv. Bara det att vi bor i hus som står så nära att det ändå känns som att leva på varandra. Fint. Man är aldrig ensam.
Skolan började i måndags och vi har haft två föreläsningar. Detta året kommer att vara ganska tungt teoretiskt och nu har vi gått igenom marxistisk teori och frankfurtskolan inom medievetenskap. Som tur är föreläsningarna inte så långa för det är mycket att ta in. Förberedelser inför vårens c-arbete som ska produceras. Sedan är det sommar och jag är utexaminerad journalist med en kandidatexamen i medie- och kommunikationsvetenskap. 10 månader bort. Om jag klarar allt vill säga.
