Nu har jag varit norrut nästan en vecka. Många vänner att säga hej till och fråga om hur sommaren har varit. Lägenheten är nästan färdig. Det är alla prydnadssaker som ska hitta rätt plats och kläder som ska organiseras.
Idag har jag sålt en massa kläder. Lite över hundra plagg och sju par skor har hittat nya ägare. Det känns nästan lite sorgligt att se dem gå ut genom dörren men det är ohållbart att behålla allt. Vissa grejer är inte använt på flera år och tyvärr är en hel del inte använts alls... Jag är en shopoholic men som tur är hittar jag nästan allt på rea eller på second hand. Jag är en fyndade ut i fingerspetsarna (om man nu kan säga det om någon som sedan inte använder plaggen).
Imorgon börjar höstterminen. Men inte förrän klockan 15 och innan det ska jag bli bjuden på soppa med egenplockad svamp. Fint som snus!
Framme i Piteå. Är taggad på sista året samtidigt som dessa tio månader som ligger framför mig känns långa.
Just nu fokuserar jag dock helt på flytten. Från ett radhus till en studentetta. Mycket spännande. Imorgon går det stora flyttlasset och då ska jag äntligen få lite möbler i denna lägenhet som jag faktiskt redan trivs i. Här ska mitt sista norrlandsår få bli fabulöst.
Just nu finns det inte mycket mer än en säng. Men frukosten har inte smakat så gott på länge som den gjorde imorse.
Det är inte många dagar denna sommar som jag har haft byxor på mig. Uniformen har snarare varit korta kjolar och klänningar. Den största anledningen bara för att överleva värmen. Men idag fick det bli jeans till jobbet. Tråkigt men samtidigt lite skönt också. Jag älskar ändå Sveriges klimat just eftersom det är så stora skillnader.
Jag har två dagar kvar på jobbet och en helg kvar i Finspång innan jag lämnar hemmet för ett nytt hem. En ny början. Jag längtar faktiskt lite till att komma upp bara för att få flytta. Jag älskar verkligen att flytta. Gillar att packa upp lådor och hitta nya platser till mina saker. Det enda problem just nu är att jag inte har en säng. Men det duger med luftmadrass ett tag. Bättre det än bara ett golv och golv har jag sovit på tidigare. Sedan så saknar jag katten så oerhört mycket. Vi har aldrig varit ifrån varandra såhär länge.
Den här låten är nog min sommar allra mest. Fantastisk. Även om videon är aningens (sjukt mycket) objektifierande.
Jag älskar magtröjor. Livet blir betydligt finare i korta kjolar. På secondhand går det att hitta de mest obskyra och fantastiska kreationerna. Min klädsmak går i perioder och just nu är det 90-talet som gäller.
Min stil kan beskrivas med tusen ord och jag trivs med att kunna byta tröja efter humör. Men en sak är säker: det finns en himla massa girlpower i min garderob!
Med de här skorna finns det inte någon som trampar på mig.
Idag var första gången i mitt liv som jag såg mig själv i spegeln och tänkte att "nej, det kanske inte är så tokigt. Lite snygg är jag nog. Det duger."
Det tog 26 år att bli nöjd med min egen kropp. Och det fortfarande med viss tveksamhet. Något som jag tittar på varje dag i spegeln. Varje centimeter av kroppen kan jag med förbundna ögon beskriva. Men så kommer det där nya perspektivet. Den där chocken av att se sig själv med nya ögon och fundera på vad som egentligen hände?
När jag gick på lågstadiet sparade jag enkronor för att kunna göra en näsoperation när jag fyllde 18. När jag väl var 18 år diskuterades det i omklädningsrummet med klassen vilka kroppsdelar man gillade på de andra. Jag höll mig lite vid sidan av. Rädd för att vara fel. En av de sötaste tjejerna suckade högt och utbrast "ja skulle jag få välja en kroppsdel här inne så skulle jag ta Idas näsa. Så himla perfekt! Rak och symmetrisk och alldeles lagom."
Jaha. Tack? Chockad över vad hon sagt satte jag mig hemma framför spegeln och tittade. Från alla håll och kanter studerade jag den och visst hade hon rätt. Rak. Symmetrisk. Men snygg? Nej det tog något år till innan jag vågade bli fotograferad från sidan.
Fram till att jag är ungefär 23 år finns inga kort där jag visar tänderna i ett leende. Osäkerheten över tänder som inte krävde tandställning men ändå hade karaktär finns på varje fotografi där jag varit medveten om kameran. Tills en dag då en pojke rynkade ögonbrynen när jag skrattande höll händerna för munnen och frågade varför jag gjorde sådär? Mina tänder var ju det absolut finaste han visste och mitt leende från öra till öra kunde göra honom lycklig på den mest svarta av dagar.
Idag behövde jag ingen som öppnade mina ögon. Jag gjorde det själv. Såg helheten och dömde inte. Men det tog tid. 26 år. Ett kvarts sekel. Mitt liv.
Ett liv innan jag tog av mig kroppsidealkoftan och faktiskt kände mig helt okej. Idag firar vi. Eller sörjer. Sörjer åren som missats och alla andra kroppsidealkoftor ute i världen.
Vi lärde känna varandra över en igelkott. Han hette Günther. Igelkotten alltså, inte killen. Jag visste det inte då men han som fick mig att skratta under trädet skulle komma att betyda så mycket mer än många andra.
På lastkajen djupnade vår vänskap. Ingenting var komplicerat och även om hjärtat sved var och varannan dag över tonårsproblem fick han mig alltid glad. Precis som jag fick honom att lysa upp. Jag har memorerat hur hans armar ser ut och jag vet var han har sina leverfläckar. De där armarna har hållt om mig så många gånger och det har alltid varit med största ärlighet och värme.
Han hjälpte mig alla gånger tonårsfesterna gått överstyr och tröstade. Som den nyårsaftonen när allting bara snurrade av ångest och förtvivlan. Vi pratade inte om det men det var heller inget som behövdes. Bara hans närhet gjorde mig lugn.
När pappa dog var det honom jag ringde till. Jag väckte honom och behövde bara snyfta innan han sa åt mig att komma bort. Vi låg i soffan den tidiga morgonen och såg på Bad boys. Skrattade, grät och bara var stilla. Tills klockan var strax innan åtta och jag gick till skolan. Han väntade på mig efteråt. Utan frågor och utan krav men med kärlek.
När gymnasiet och tonårsångesten krånglade som mest smet jag hemifrån om nätterna och gick två kvarter bort till honom. Vi spelade dataspel. Eller han spelade. Jag satt brevid och pekade på skärmen och skrek när jag såg en fiende som han skulle skjuta. Det gick aldrig bra men det gjorde ingenting. Vi spenderade många nätter med att titta på dåliga youtube-klipp och kedjeröka. Tidig morgon gick jag hem för att sova en timme eller två innan skolan. Och sedan gjorde vi om det igen. De nätterna fanns bara han och jag i hela världen.
Jag fick mitt hjärta krossat (eller om det var jag själv som krossade mitt eget) en sommar. Ett samtal senare stod jag utanför hans dörr med en väska i handen och gråten i halsen. Vi tittade på dokumentärer. Han lät mig sova i hans säng och sov själv på soffan. De nätterna kände jag mig som den lyckligaste olyckligaste i världen.
Så många gånger han har ringt när han själv har haft kärleksproblem. Vi har ältat fram och tillbaka och funderat på varför vi fungerar som vi gör. Varför man aldrig kan få bli riktigt helt lycklig? Men att allting nog kommer att bli bra tillslut ändå. Vi har ju ändå varandra.
Vi hörs inte så ofta längre. När jag är hemma i hemstaden lyckas vi nästan alltid se till att mötas. Ibland med mening och ibland helt oplanerat. Som om vi omedvetet dras till varandra. Den genuina glädjen jag känner inombords när vi kramar varandra som hälsning är något som betyder mycket. Att en person som funnits där så länge fortfarande gör mig intresserad och nyfiken. Och så glad.
En gång räddade han mig iklädd uniform och basker från det militära. Han kom in som den hjälte han var och jag kände mig trygg. Precis som jag alltid gör med honom.
Ibland tar livet oväntade vändningar. Och ibland leder till till oanade möten och nya minnen. Jag välkomnar det nya för det är det tillsammans med allt det gamla som definerar vem jag är. Ingenting kan bli ogjort men allting har ett syfte. Likt en fågel Fenix reser vi oss ur vår aska och varje ny fjäderskrud är än vackrare än den föregående.
Ibland leder våra nya möten till ingenting alls än bara ett möte. Och ibland kan det visa oss vad som är fint här i livet. Det är när vi är kravlösa som de riktiga guldkornen kommer fram. Den här sommaren har bevisat det gång på gång.
Tänk vilka överraskningar sommarnätter kan bjuda på.
Finspång är fantastiskt. Denna sommaren har betytt så mycket för mig på så många olika plan. Jag längtar tills det här får vara en större del av min vardag än vad det är nu.
Det finns relationer i livet som kan vara en kort, kort tid men ändå vara de mest avgörande. Det finns också de relationer där behovet av att höras av inte är större än betydelsen av vänskapen. Det finns också städer där hemma verkligen är hemma.
Ett år kvar i Norrland. 100 mil från den stad jag kallar hemma. 100 mil från vännerna. Men också den stad där viktiga och betydelsefulla relationer har inletts och avslutats. En grupp människor sammansatta tack vare viljan av att skriva. Olika både på insidan och utsidan. Men betydelsefulla. Jag skulle ljuga om jag inte sa att jag saknar många av dem. Mitt sista år kommer att vara Året på Ankars. Med stort Å och A. Även om många av relationerna kommer att ta slut efter att våra scheman går åt olika håll betyder det inte att de är mindre viktiga. Det kanske är just det som gör dem betydelsefulla. Att vi delar intensiva ögonblick och bär på samma erfarenheter.
Suget av att blogga finns. Men inte suget av att vara konkret. Jag flyter runt i min dimma ett tag till och ni är välkomna att följa med.
En sommar med mycket förändring. En sommar med många tankar. En sommar med många känslor. En sommar som jag aldrig kommer att glömma.
En separation gjord över telefon och en flytt som hägrar om några veckor. Samtidigt som jag lever i en bubbla där allting bara är fint och vackert. Med en inneboende känsla i bröstet av att det är nu det är dags. En nyfikenhet på mig själv och på den jag är. Någon som faktiskt är helt okej. En känsla av att livet är så fantastiskt som jag en gång ville att det skulle vara. Men också med tankar kring att aldrig hitta rätt. Men att det ändå är rätt att inte hitta rätt.
Sömnen har varit obefintlig. Aptiten lika så. Jag lever på allt som är fint med dessa veckor och det är så himla mycket. Tacksamheten över ögonblicken är oändlig. Hösten skrämmer mig inte men jag vill inte att det här ska ta slut. Jag vill bli kvar här förevigt. Tillsammans med alla som förgyllt tillvaron. Vi kan leva kvar i en Veronica Maggio-låt med korta kjolar, kravlöshet och dunkande hjärtan. Precis i skarven där dagen blir till natt och natten blir till dag.
