Ida af Larsson

I veckan kom sammanställningen av årets festivalsommar från föreningen Jämställd festival. Föreningen sysslar med att titta på hur fördelningen mellan kvinnor och män ser ut både på festivalscenen men också bakom kulisserna. En ett år ung förening som syftar till att belysa problem med hjälp av statistik.

De har granskat festivaler under de två senaste säsongerna. 2012 var fördelningen att 79 procent av akterna för de tio största festivalerna var män. 17 procent var kvinnodominerade akter och 4 procent var mixade. Enligt de själva arbetar de för att hålla debatten igång men främst för att den ska höjas till en nivå där det går att diskutera huruvida det är ett problem eller inte.

Är det då ett problem? Ja, jag kan tycka det. Att det behövs fler kvinnor än nu handlar inte om att allting ska vara en millimeterrättvisa. Problematiken ligger så mycket djupare. En argumentation till att lägga bort genusglasögonen när man tittar på festivalbokningar är att det helt enkelt är så att det inte finns tillräckligt mycket duktiga kvinnliga musiker. Om männen dominerar i musikvärlden, varför ska den statistiken då inte speglas på scenerna?

För att det blir en ond cirkel. Så enkelt är det svaret. Alla behöver ha förebilder att se upp till och inspireras av. Genom att bara fortsätta göra det enkelt för sig och inte positionera sig i debatten gör att festivalbokarna upprätthåller de strukturer som gör att manliga akter lyfts fram mer. När då de manliga akterna får mer ljus på sig är det också den bilden som växer vidare. Någon som kanske inte heller är så förvånande är att 88 procent av årets artistbokare på de tio största festivalerna är just män.

Så hur blev fördelningen i år? Bättre. 76 procent var mansdominerade akter, 19 procent kvinnor och 5 procent var mixade. Det är definitivt inte jämställt men åtminstone åt rätt håll. För Norrköpings aktuella storbolaget FKP Scorpio är betyget dock inte så bra. Till Bråvalla bokades hela 86 procent mansdominerat. Och till sin festival i Gävle, Getaway rock, fanns det inga kvinnliga akter bokade överhuvudtaget. Däremot fanns en festival från Norrköping, Alternativet, som aktivt valde att boka underrepresenterade grupper i musikvärlden. Det resulterade i 76 procent kvinnor, lika stor andel som de övriga hade bokat män.

Här är en kort film om föreningens resultat över sommarens festivaler

Den 25 juni 2009. En varm sommardag som jag spenderade allmänt sliten på Peace & Love-festivalen i Borlänge. När jag och mitt sällskap gick genom campingen mot området kändes stämningen konstig. De flesta såg ovanligt förvirrade ut. Mer än vad som är brukligt en förmiddag efter en lång festivalnatt. Ord snappades upp. Någon var död. En artist. Antagligen någon ung indie-stjärna. Säkert ingen att bry sig om.

På vägen mellan campingen och området mötte vi en tjej som grät och skrek att Michael inte fick vara borta. ”Vadå Michael? Inte Jackson va? Nej, det skulle vara helt sjukt. Det kan inte stämma.” Men väl på området gick det inte att förneka sanningen. Stora klungor med ledsna och bakfylla människor med löpsedlar i händerna som skrek ut sorgen över kungen av pop. En snabb ändring i festivalschemat och en tyst minut inleddes från en av de stora scenerna. Varje konsert som följde började med att artisterna, stora som små, beklagade sig över den onda död som lämnat ett stort hål i musikvärlden.

Michael Jackson har aldrig varit en storfavorit hos mig men det var fint att se hur otroligt många som han betytt så mycket för. Och vare sig det är sant eller inte påstår sig så många band ha varit inspirerade av popikonen att det är uppenbart att musikvärlden inte skulle ha sett likadan ut idag som den gör.

Överdos av ett narkosläkemedel sa obduktionsprotokollet. Conrad Murray, Jacksons läkare som var med vid dödstillfället och som också skrivit ut läkemedlet, dömdes 2011 för vållande till annans död. Han fick fyra års fängelse och ett rykte som han med all säkerhet aldrig kommer kunna reparera. Men Michaels mamma ansåg att det fanns fler onda människor i soppan. Hon ansåg att företaget AEG live, som var de som anställt Murray som läkare för att få Michael i form till comebackspelningar, var minst lika skyldiga eftersom det beslutet tog knäcken på kungen av pop. Nästan två miljarder kronor stämde hon AEG på och i onsdags kom beslutet. Företaget frias. Det var bevisligen deras val att anställa läkaren men rätten ansåg inte att de kunde veta vad som skulle hända.

Katherine Jackson har förlorat en av sina söner. Det är mycket sorgligt. Men hur många hon än stämmer kommer han inte tillbaka. Hur många vi än klandrar säger obduktionsprotokollet ändå samma sak. Det som är mest sorgligt i historien är ändå att både företagen och Jacksons anhöriga har tjänat mer pengar på honom död än levande. Och vi tröstar oss med att peka på Conrad Murray och säga ”det var hans fel”. För att acceptera att Michael själv kan ha gjort misstag som ledde till hans död, det vill vi inte.

För några veckor sedan gick VMA, Video Music Awards, av stapeln och anordnare var givetvis musikkanalen MTV. Vilka som vann vad, eller ens vilka kategorier som fanns med verkar ha gått många förbi. Men Miley Cyrus framträdande där hon stod på scenen mer eller mindre avklädd och juckade sig igenom sången är det som världen har pratat om.

Det som jag kan tycka är det konstiga i det hela är att publiken har förfasats över hennes uppvisning av sexualitet och hånat hennes kropp men ”den där snubben”, Robin Thicke, har vi glömt bort. Killen, iklädd randig kostym, som simulerade sex med Miley och berättade för henne att han skulle ”give you something big enough to tear your ass into two”. En 36-årig man med fru och barn som uppenbarligen anser att det är en bra värdering att sprida.

Tittar man på den video som släppts till låten Blurred lines, som är den han framförde på galan, tar det nästan två hela sekunder innan de första paret kvinnobröst dyker upp. Och många fler blir det. Enligt min beräkning får vi se 126 stycken bröstvårtor guppa förbi innan videon är slut. Ackompanjerat med minimala, hudfärgade trosor och ett lamm. Herrarna är välklädda och talar om att de vill ha ”good girls” och försäkrar att de ”know you want it”.

Robin Thicke försäkrar själv att han ”alltid respekterat kvinnor” och att kritiken om att låten och videon skulle vara sexistiskt är ”löjlig”. Edinburghs universitet håller inte med. Sedan två veckor tillbaka är nämligen låten totalförbjuden på skolan. Den passar inte ihop med skolans policy om jämställdhet och likabehandling enligt ledningen. Och skolans vice rektor har enligt Aftonbladet sagt i ett uttalande att ”Blurred lines främjar en osund inställning till sex och vår policy är nolltolerans mot sexuella trakasserier”.

Kanske bör det inte finnas några gränser inom musiken och konsten. Allting behöver inte vara en sanning och glorifiering av förtryck och kriminalitet är inget direkt ovanligt. Men för mig smyger sig en ganska sur smak upp i munnen när det på bästa sändningstid för barn och unga sjungs om något som kan liknas vid våldtäkt. På universitet i Edinburgh är studenterna förhoppningsvis tillräckligt gamla och intelligenta för att kunna tänka själva kring det. Men det är ändå rätt skönt när storebror ställer sig upp och säger ifrån.

Jag säger Heja Edinburgh, vi kanske inte kan styra över vilken musik som spelas in i skivstudior runt om i världen men vi kan baske mig bestämma vad vi tycker är över gränsen!

För ungefär 24 år sedan bildades ett band i Stockholm. Medlemmarna kom från två olika håll men tillsammans kom de att genredefiniera svensk dödsmetall. Entombed var deras namn och idag är de mer aktiva än någonsin. I dubbel bemärkelse.

I Entombed spelar idag samtliga av de som har varit med sedan starten. Det krångliga är bara att de inte spelar i samma band. Hur går då detta till? Jo, Lars-Göran Petrov och Alex Hellid har de senaste åren varit de enda originalmedlemmarna kvar. Nyligen gick Petrov ut med att Entombed skulle släppa en ny skiva. Det är tillsammans med de som spelat under bandets namn de senaste åren men Alex Hellids namn fanns inte med. Samtidigt har nu Hellid gått ut med att han spelar i Entombed och att de ska genomföra konserter utan Lars-Göran Petrov.

Om nu Petrov är den som spelar med den majoritet som senast spelat i det band som kallats för Entombed borde man kunna dra slutsatsen att Alex Hellid har hoppat av och således INTE är Entombed. Men så självklart är det givetvis inte. Det band som Hellid ska spela med har nämligen de två övriga originalmedlemmarna men som inte spelat med bandet på flera år.

För att ytterligare komplicera det hela har både Petrov och Hellid under våren ansökt om att registrera varumärket "EntombeD" hos Patent- och registreringsverket. Petrovs ansökan kom in först vilket betyder att han numer äger varumärket. Petrov äger alltså namnet och spelar tillsammans med flest medlemmar från den senaste konstellationen. Medan Hellid, som inte äger rättigheten till namnet, spelar i ett band där tre av fyra originalmedlemmar spelar.

Jag läste en gång en artikel om en man med ett adligt efternamn som skiljt sig från sin fru. Mannen ansökte om att kvinnan inte skulle få behålla det namn som hon fått genom sitt giftemål med honom. Eftersom att det var "hans" från början och att han inte ville att hon skulle heta det. Kvinnan fick behålla namnet och det var inte mer med det. Men vem är då mest äkta? De som ursprungligen haft ett namn eller de som förvärvat det? Myndigheterna säger att Petrovs namnhävdande är det rätta medan många skulle hävda att Hellids band med "75 procent" original vinner.

Hela situationen är minst sagt krånglig. Vilket band är då mest Entombed? Jag har verkligen ingen aning. Men de är definitivt mer aktiva nu än vad de någonsin varit tidigare.

Jag hittade en artikel på nätet som beskriver varför musik är bra för hälsan. Att olika typer av musik, olika genrer, kan få oss att må på ett visst sätt. Till exempel att musik som har en jämn och stark rytm synkroniserar hjärnvågorna vilket leder till en mer stabil koncentration och ett mer alert och kreativt sinne. Klassisk musik skulle däremot fungera omvänt, försätta hjärnan i ett meditativt tillstånd och göra att man känner sig lugnare och gladare även efter att musiken stängs av.

Jag vet inte exakt vilken på fakta och forskning denna artikel baserar sina påståenden  men jag kan absolut hålla med om att en viss sorts musik får mig att känna på ett visst sätt. När jag springer lyssnar jag gärna på en superamerikansk radiostation i hörlurarna. Heter något i stil med: ”mega-super-hit-star-radio-station-yeah” och spelar bara amerikanska klubbhits. Men genom att nästan alla låtar håller samma tempo blir min löpning också mer kontrollerad.

Men vilken musik som gäller är väldigt individuellt. Enligt artikeln skulle låtar med stark rytm vara bättre att ha under ett träningspass medan klassisk musik mer lugnar ner, och det kanske inte är att föredra när man vill göra sitt bästa på träningspasset. Men det har nog mer att göra med vilken typ av person man är. Ju mer stressande musik jag lyssnar på, desto bättre träningsintensitet får jag ut. Gammal hederlig, svensk trallpunk fungerar ypperligt. Men för en klasskamrat är det helt tvärtom. Det hon gillar bäst är att vara ute och springa till lugna låtar, helst tryckare. Om artikeln är sann kanske löpningen för henne är en form av meditation medan det för mig är en fråga om fokusering.

Artikeln avsluts med att påpeka att ”musiken hjälper dig att träna effektiv och längre”. Att när man upprepar övning efter övning, speciellt styrketräning eller löpning, är det lätt att det blir väldigt tråkigt. Musiken får dig att glömma det trista och fokusera på något annat. Min mamma har alltid tyckt att löpning är bland det tråkigaste som finns. För varje steg hon har tagit har det blivit mer och mer tråkigt till den punkt där hon bara lagt av för att det känts så meningslöst. Men nu springer hon i 45 minuter utan att stanna. Den största anledningen är att hon med musik i öronen inte tänkte på hur otroligt tråkigt det är att springa. Löpturen känns nu inte lika långt och lika enformig utan helt okej och kanske till och med rolig.

Oavsett vilken musik som får dina ben att röra på sig och musklerna att spännas kan det fungera som din personliga tränare. Inte den ryska typen som skriker åt dig och får din huvudvärk att dunka. Men som en stabil vän som trycker dig upp för backen de sista metrarna när benen känns som gelé. Och behöver du den ryska typen? Ja, då finns det sådan musik för dig med.

I veckan har Sverige haft storbesök av Barack Obama. Jag tror inte att det är många som har missat det. Det har varit en del diskussioner kring vad som egentligen sades mellan maktens personer och framförallt vad som inte sades. Men det som jag har funderat kring är om Obama reagerar på amerikansk musik i andra länder? Ni vet när man är utomlands och en svensk låt spelas i en affär eller när man ser en fransk film som har med The Cardigans under kysscenen och man blir så där lite mallig. Vore det inte väldigt fint om USA:s president under middagen med Sveriges statsminister insåg att det spelades Cher i bakgrunden och fick en liten kick av att veta att vi ända här borta i lilla Sverige lyssnar vi på ”hans lands” musik.

Min vän Maja spenderade sin sommar i Israel. Som väldigt politiskt medveten, och med en allergi för det kommersiella har hon motvilligt låtit sig hålla med om att ”Ja, jo, videon till Aviciis låt I could be the one är åtminstone bra och det är ju bra att han ger mat till svältande barn. Men är det inte mest för att få fans och tjäna pengar?”. Att gilla det lite grann, men bara ironiskt, har fått fungera hemma i Sverige. Swedish House Mafia är dock något som Maja ställt sig helt emot, ”Usch och fy för dessa kommersiella, pengakåta män”. Men inte i Isreal inte.

Som svensk i Israel blev identifiering med dessa artister mycket enklare än vad hon någonsin kunnat föreställa sig. ”Jaså du är från Sverige, lyssnar du på Swedish House Mafia?”. Maja försäkrade att ”Oja, och så himla bra de är!” och med sin svenskhet i ett land långt borta blev igenkännandet av svensk musik en stolthet att bära. Vi är igenkända, vi gör något som andra tycker om. Vad spelar det för roll huruvida det är drivet av ett pengaintresse eller inte om det kan fungera som ett band mellan människor som med sina vitt skilda bakgrunder faktiskt inte har mycket annat att kunna relatera till?

Jag vet inte vad som är mest otroligt, att det faktiskt skulle spelas Cher på en presidentmiddag eller att Barack Obama skulle bli imponerad av det. Men jag hoppas innerligt att om Fredrik Reinfeldt åker över till Vita huset och får höra Dancing queen, att han då klämmer i riktigt ordentligt i refrängen och dansar som om det inte vore någon morgondag.

Boten Anna, Hej hej Monika och Tre gringos med Just D och Thorleifs. Låtarna är exempel på vad som kan beskrivas som ”landsplågor”. Låtar som under sina storhetsdagar terroriserade Sverige genom att spelas i tid och otid. Och hur många suckar och rullande ögon låtarnas inledningar än får när de spelas så sitter vi där, sjunger med och kan dansa Macarena i sömnen.

Kanske är det så att det faktum att de spelas så intensivt under en kort period gör att de blir speciella för oss. Jag minns att sommaren med Hej hej Monika var den då vi alltid umgicks hemma hos Helena, när vi trodde att vi var vuxna fastän vi knappt var tonåringar. Eller att 1996 blev året då jag fick se min första konsert, Gyllene tider och Wilmer X under turnén Återtåget. Det var fullpackat nere i slottsparken i Finspång och trots att jag bara var åtta år kände jag samhörigheten med den övriga publiken. Tillsammans var vi en kropp och det pratades, oavsett sysselsättning, om att äta, jobba, sova, dö. Och vi skulle alla gå och fiska. 

Nu förtiden behöver vi inte gissa oss till vilka låtar som har spelats mest runt i stugorna, Spotify kan ge oss exakta siffror. Föga förvånande segrade Avicii med Wake me up. Medina med Miss Decibel kom strax efter och Macklemore & Ryan Lewis med Can’t hold us tog sig in på tredje plats som bästa utländska låt. Och visst kommer dessa tre låtar ohotad överst även på min lista.

Wake me up som en vän introducerade mig för och som vi lyssnade på i raggarkortegen, i smyg, när vi skulle på dansbandskväll i Grytgöl (sommaren i Finspång bjuder på mycket). Eller när jag fick se Macklemore & Ryan Lewis framföra sin hitlåt live under Bråvallafestivalen och kände att bättre än såhär kan livet faktiskt inte bli. Blöt, kall, ensam och lerig men oerhört lycklig över den energi som sprutade ut från scenen och den kärlek som publiken gav tillbaka.

Vilken låt är din sommar?

I veckan har Idol satt igång sin nionde säsong här i Sverige. Auditionveckorna är kanske de veckorna som drar flest människor till tv-sofforna. Kanske är det så att vi tycker det är kul med de där som har noll självinsikt och inte förstår varför de blir nekade trots att de låter som en riktigt dålig version av en felstämd katt. Men det ligger nog större sanning i att vi vill vara med om det där första ögonblicket när en ankunge blir en vacker svan. Och har den ankungen sedan råkat ut för jobbiga saker i livet och är ute efter att ta revansch. Ja, då härjar gåshuden i de svenska vardagsrummen.

I tisdags kom en 16-årig tjej in i studion. Juryn frågade henne varför hon sökte och hon berättade. Hennes pappa hade fått cancer och ett besked om att han har ett år kvar att leva. Det här var hennes sista gåva till honom. Att söka till idol. Och vore det inte helt underbart om denna unga tjej nu går hela vägen och vinner?

För vi tittare älskar askungehistorier. I Sverige har vi inte riktigt haft någon men Susan Boyle och Paul Potts är engelska exempel på det hela. Både Susan och Paul sågs som oslipade diamanter, utan pengar och med ett ruffigt yttre men med en stor talang som tog dem till en plats där de äntligen kunde blomma ut. Musiken var deras väg till lycka och rikedom. För musiken är väl så full av känslor och betydelser att den kan bära oss över alla svårigheter och läka alla sår?

När Victoria i tisdags sjungit färdigt för juryn och visat att hon förutom en historia även bar på en talang fick hon sin guldbiljett. Och med den ett lyckorus som ackompanjeras av låten Fix you med Coldplay. Låten skrevs av bandets frontman Chris Martin till sin fru, Gwyneth Paltrow, strax efter att hennes far avlidit och hon mådde dåligt. Chris Martin ska ha berättat att ljudet kommer från en keybord som hans svärfar köpt strax innan sin död och som aldrig varit använd innan den dagen han skrev denna sång. Texten handlar om att när saker inte går som man tänkt sig, när det är svårt och jobbigt, finns det alltid någon där som hjälper till och kan laga det som är trasigt.

Men Gwyneths pappa kom inte tillbaka. Och hur långt Victoria än går i Idol så är hennes pappa dödligt sjuk i cancer. Men kanske kan det lindra och trösta när annat inte går som man har tänkt sig. Hur bra hon än sjunger och hur mycket vi än önskar kan inte musiken läka alla sår.