Save the world
Det är så spännande det här varför trygghet kan vara så himla skrämmande. Men jag antar att det handlar om en rädsla att trygghet är tråkigt. Eller att tryggheten man har aldrig kan bli tillräckligt bra. Just nu är jag inte redo för trygghet och lugn. Punkt slut. Och det behöver inte vara något fel med det. Även om jag är ensam kvar att känna så i min ålder.
Jag har sådan craving för att klubba just nu. Vill ge mig ut i natten och dansa mig svettig i fler timmar. Gärna på ett okänt dansgolv med mina närmsta. Eller kanske ännu hellre med nya bekantskaper. De där som man bara kan lämna kvar på dansgolvet och sedan inte behöva tänka på igen. Dansgolvsrus med en basgång som får hjärtsträngen att vibrera och en rökmaskin som gör solens fläcker osebara. Ta mig dit. Klockan 22 till 05.
Nej. Imorgon ska jag klubba. Eller åtminstone dansa under en rökig fläkt i en sunklägenhet någonstans. Ensam. Jag går i moll just nu men det är bara med de allra finaste tonerna.
