Det handlar inte egentligen så mycket om att det gör så fruktansvärt ont. Det handlar mer om att de där små flämtande lågorna, som jag så varsamt försökt hålla vid liv, ett och ett slocknar. Hur mycket jag än kämpar.
Allt det som jag trodde att mitt liv skulle bestå av är det som ligger mig längst ifrån.
Men alltså herregud... Över ett års frånvaro på denna blogg. Såg att senaste inlägg var från november. "Coolt, jag bloggade så nyligen!" Sedan insåg jag att det var november 2017...
Aja, känns som att jag de senaste åren i denna blogg mest ursäktat min frånvaro, skrivit några rader, och sedan försvunnit spårlöst igen. Så jag ska inte göra det. Mer.
Ikväll drar vi till Köpenhamn. Handbolls-VM väntar. 1,5 dygn på plats och sedan hem igen för att fira lite sen jul. Skönt ändå att ha en tid att passa. Då blir vi inte kvar där bara för att.
Knarkar Panda da Panda för tillfället. Jävla geni.
Ögonen kliar, halsen kliar, själen skaver, blåmärkena värker, foten är stel, nacken gör ont, håret lossnar, sömnen är långt bort - men naglarna är långa! För en nagelbitare som jag är det ändå en ganska stor vinst. Visserligen bröt jag en halv nagel för två veckor sedan när jag blev hockeytacklad under ett zombielopp men viftar jag bara mycket med högerhanden så är det ingen som ser det.
I helgen hade jag fest. Sådan jävla ångest. Ska nog inte ha det någon mer gång, de onda tankarna om att ingen tycker om mig blir för påtagliga. Men jag hade fina vänner som reste långt. Två från Örebro, en från Sandviken och en från Falun. Det betydde extremt mycket. Söndagen spenderades på soffan ihop med tre av mina favoritpersoner i världen, världens tjockaste katt och skräptv. Helt fabulöst. Kan man inte leva hela sitt liv så?
I år flyr jag nyår igen. Känns bra. Nyår är inte min grej. Alldeles för mycket alkohol och förväntningar. Så vi drar till Teneriffa. Landar ett par (typ två) timmar innan tolvslaget och jag tänker att det är lagom mycket nyårsfirande. Sedan hoppas jag på en vecka fylld av spännande löparturer och utflykter (så stört ändå att jag ser fram emot att springa varje dag på semestern). Det ska antagligen regna en hel del och kommer väl inte att vara varmtvarmt, men vad spelar det för roll? Livet är så mycket mer än en bra solbränna (och tur är väl det för annars hade jag varit värdelös).
Det är så spännande det här varför trygghet kan vara så himla skrämmande. Men jag antar att det handlar om en rädsla att trygghet är tråkigt. Eller att tryggheten man har aldrig kan bli tillräckligt bra. Just nu är jag inte redo för trygghet och lugn. Punkt slut. Och det behöver inte vara något fel med det. Även om jag är ensam kvar att känna så i min ålder.
Jag har sådan craving för att klubba just nu. Vill ge mig ut i natten och dansa mig svettig i fler timmar. Gärna på ett okänt dansgolv med mina närmsta. Eller kanske ännu hellre med nya bekantskaper. De där som man bara kan lämna kvar på dansgolvet och sedan inte behöva tänka på igen. Dansgolvsrus med en basgång som får hjärtsträngen att vibrera och en rökmaskin som gör solens fläcker osebara. Ta mig dit. Klockan 22 till 05.
Nej. Imorgon ska jag klubba. Eller åtminstone dansa under en rökig fläkt i en sunklägenhet någonstans. Ensam. Jag går i moll just nu men det är bara med de allra finaste tonerna.
Utredningar hit och utredningar dit, allt för att komma fram till varför det kryper i kroppen och skaver i själen. Tyvärr är väntetiderna långa och det är svårt att hitta någon som kan förstå olika delar och inte bara vara specialist. Men då är envisheten en bra sak. En dag kommer min kropp att samarbeta med min knopp och om det tar lite tid så gör inte det så mycket. Huvudsaken är att det hinns med innan det är för sent.
Jag hade en gång i tiden en vän som jag egentligen inte vet hur jag lärde känna mer än att jag tror att han var en ungdomskamrat till ett av mina ex. Jag vet heller inte varför vi fastnade för varandra. Men vi gjorde det och han växte sig nog starkare hos mig än vad han förstod själv. Åren har dock en tendens att gå och en dag hade vi bara inte hörts på länge. Nu är det kanske 4,5 år sedan vi hade kontakt. Bara ett par sms sådär en torsdag eller så. Men jag har tänkt på honom nu i flera veckor och funderat på var han tog vägen.
Jag smsade till numret han hade för 4,5 år sedan. Men jag har inte fått något svar. Kanske har han bytt nummer eller kanske vill han bara inte svara. Jag vet bara inte hur jag ska få tag i honom. Jag vet inte vem som kan ha kontakt med honom och mina försök på ratsit och andra söksajter har varit fruktlösa.
Men då, för ett halvt liv sedan, vet jag att han läste min blogg. Gör du det nu? Är du fortfarande här? Om du är här, säg till. För jag tänker på dig nästan dagligen just nu. Du är en av dem som försvann. Men jag vill hitta dig igen.
Att komma hem och gå ut i Finspång är alltid speciellt. Ibland är det alldeles för många man känner och ibland alldeles för få.
Ibland tvingas man även att fronta sår som aldrig kommer att läka men som man döljer för allt vad man är värd. Gårdagen värmde. Men den gjorde också ont. För vissa sår läker aldrig.
Om åtta månader fyller jag 30 år. Och om jag inte mår bra då så struntar jag nog i allt. Det är nu eller aldrig.
Checklist:
Träna ordentligt
Bli smal och snygg
Skaffa mig ett riktigt jobb
Ha råd att leva
Ha rimliga hobbys
Sluta älta
Sluta tänka
Sluta fundera
Sluta ångra mig
Börja känna
Jag menar, hur svårt kan det vara? I helgen åker jag hem från en vecka i Sälen. Då börjar vi om. Tar det igen. En sista gång. Funkar det inte så hoppar vi i sjön. Deal?
Nu har jag bestämt mig. 2018 kommer jag att åka minst tre veckor till Bali. Kanske ensam. Kanske med någon annan. Kanske med flera. Men jag kommer att åka till Bali. Så är det bara.
En text kan ibland bli ganska rolig om man läser fel. Som den här: This year's Schweighofer Prize brought to us lot of faces both old and new, a lot of engaging conversations and well-deserved winners.
Inget konstigt i sig utöver det faktum att jag läste "Schizofren Prize". Den galan hade jag velat gå på.
Nu är det juli. Bråvalla är över och jobbet är nu "bara" en heltid och inget mer. Det sägs att det är sommar men det märks inte direkt. Blåsigt, kallt och mulet. Det svenska nationalvädret. Kan hända när som helst, året runt.
I övrigt så övar jag på att känna. Jag är världsbäst på att tänka. Så pass världsbäst att jag under lång tid glömt bort hur man gör när man känner. Så därför övar jag på det just nu. Jag överanalyserar allt precis som vanligt men när jag kommer på mig själv säger jag "stopp!" och känner istället. Eller inte känner kanske, men åtminstone försöker låta bli att tvinga mig till att känna något. En himla soppa det där men det är så livet är helt enkelt.
Jag har alltså en dance-around-closet. Det vill säga en garderob med tillhörande dressingroom som man kan dansa omkring i. Men jag har också ungefär sju påsar kläder i källaren som jag vill bli av med och måste även fortsätta rensa i min garderob eftersom den för tillfället är överfull.
Grejen är bara den att det verkar så himla energikrävande att sälja saker på någon loppis och jag orkar inte det just nu. Jag försöker få till en bra balans mellan liv och jobb (även om det alltid verkar bli övervikt på jobbet) och att då bli en samordnade, planera och vara ekonomisk kring en loppis blir ett för stort projekt. Så om någon känner att ni vill sälja mina kläder åt mig - holla at me girl!
I övrigt är jag pankpankpank. I veckan har jag fått avsluta spotify och jag försöker gå ur fackförbundet bara för att få lite extra pengar över varje månad. Nu räknar jag med att jag får mina skattepengar till midsommar så att jag kan ha dem fram till hösten som fritidspengar men skulle de inte komma så är det någon som kommer sitta hemma i sommar. Men, men. Jag kan ju alltid dansa runt i min dance-around-closet då.
Sedan oktober förra året har jag haft torra läppar. Det gör mig helt jävla galen. Nu är det visserligen mycket bättre än i höstas för då var de verkligen trasiga och blodiga men att konstant gå runt och känna att det stramar av torrhet knäcker mig nästan.
Inatt vaknade jag av mina egna skrik. "HJÄLP! HJÄLP MIG!" Det är inte så vanligt att jag vaknar av att jag skriker men mardrömmar har jag i snitt ett par gånger i veckan och vaknar panikslagen och svettig om nätterna av att jag gnyr. Jag minns verenda detalj i flera dagar efteråt, ser scenerna i färg framför mig och kan berätta långa historier som oftast slutar i att jag dör eller skadas svårt. Så här har det också varit sedan jag var väldigt, väldigt liten.
Jag trodde att det var så här för alla fram tills för några år sedan mötte en drömforskare (jodå, de finns) på en fest. Han hade specialiserat sig på mardrömmar och blev eld och lågor när han hörde hur ofta och starkt jag drömmer. Tydligen är vi inte många procent som har det så. Det ska visst gå att få hjälp på något sätt och visst hade jag velat det. Att vara rädd för sömnen är nämligen inte så roligt. Men sen är det ju det där med att ha råd med hjälpen.
Att psykiskt välmående ska behöva bli en klassfråga är inte okej.
Mitten på maj och det är fortfarande minusgrader om nätterna. Men förra veckan tog jag lite halvspontant ledigt och då blev det 27 grader varmt och strålande sol. Man kan väl säga att vädret följer mitt liv. Sommarvärme och frost om vartannat.
Gud vad jag längtar efter att få resa. Få dra iväg och släppa allt som har med vardagen att göra. Målet är att göra det i höst/vinter. I fantasin är det tre veckor på Bali, vad som väntar i verkligheten får vi se.
Annars är min vikt just nu viktigast i mitt liv. Fokuserar alldeles för mycket på den för att jag ska kunna vara tillfreds med livet. Men jag tänker hela tiden "så länge jag går ner de där kilona så kan jag ju släppa tankarna på vikten sen". Självlögnare - guilty... Men men, några kilon ner bara, sen släpper jag det. Eller?
Idag startar projekt flexivegan igen åtminstone. För fjärde gången eller så. Det är tur att jag inte dricker alkohol för jag hade vart en sådan periodare att jag inte hade kunnat haft vare sig jobb eller relationer. Men fem år och fem månaders nykterhet gör bara beslutet starkare. För jävlar var jag hatar alkoholpåverkade människor. Det är som att ensam stå kvar i verkligheten medan de andra blir intelligensbefriade, patetiska robotar som tror att högre decibelnivå ska få människor att förstå dem bättre.
Är det i sommar jag skriver mitt första manus?
Det där magiska jag alltid letat efter kanske inte är det rätta?
I dag är det 13 år sedan Jan "Gutte" Larsson dog. En person av så många andra som en dag bara inte fanns mer. I 15 år fick jag ha min pappa vid min sida och jag har ännu två år kvar innan jag har levt längre utan honom än med honom. Det är en skrämmande gräns. Hur gör man när delen med pappa reduceras till en än mindre del av det som är jag? Åren går och det finns ingenting jag kan göra för att stoppa det.
Häromdagen pratades det på jobbet om att foton är det sämsta minnet man kan ha av någon som dött. Att lukter spelar så mycket större roll när det gäller att minnas. Men 13 år är en för lång tid för att lukterna ska finnas kvar. Åtminstone i de saker som en gång var hans och som i dag finns uppdelade i hemmen hos de som en gång var hans närmsta familj. Jag var inte delaktig i samtalet även om jag lyssnade. För klumpen växte sig stor i magen och en skuldkänsla av att inte ha förvaltat lukterna bättre välde fram.
Ofta har jag svårt att minnas honom som en helhet. Jag kan minnas hans ögonrörelser, hans arm under mitt huvud i sängen när jag drömde mardrömmar och hur han tänkande bet på en nagel på samma hand han höll sin gula blend innan det var dags för nästa bloss. Jag vet inte om hans lukter i väggar och saker hade gjort sorgen lättare eller svårare.
Jag vet inte hur mycket man måste minnas en person för att den ska finnas kvar.
Varje år på farsdag får jag ett sms från en vän. Hon skriver att hon tänker på mig. Och de meddelanden är de finaste jag får varje år. För hon bär en del av min sorg, tar ansvar för att uttrycka den, och vågar konfrontera sin egen lycka genom att se mitt tomrum.
Jag lever inte med sorgen varje dag. Det är omöjligt. Men jag bär 50 procent av generna från en man som inte längre finns. En man som vissa av er kände och andra inte har hört talas om. Men ni känner honom genom mig. Jag bär på ett socialt arv som alltid kommer att prägla vem jag är. Ljusa sidor så väl som mörka sidor som han gav till mig och som jag bär vidare.
För min pappa är inte någon som var. Han är någon som är.
Jag har blivit helt fast i serien The Walking dead. Så. Jävla. Bra. Serie. Egentligen så avskyr jag ju zombies och sådana där postapokalyptiska världar men ett avsnitt hemma hos en kompis för någon månad sedan och jag har inte kunnat värja mig. Det är på riktigt en helt makalös serie. (Se den)
Sen är det ju det här med att det handlar om zombies. Och zombies är mer eller mindre per automatik en ganska äcklig döing som vill käka upp dig och ibland dyker upp på ställen man inte alls har varit förberedd på. Så ibland kan man bli lite rädd. Men bara ibland. I mitt fall en sisådär två/tre gånger per avsnitt - inte så farligt ändå! (Det är faktiskt en ganska snäll serie när det gäller skrämmande döingar - det är liksom inte det som det går ut på.)
Det här har gjort att jag ändå har haft en tydlig regel i att jag inte ser några avsnitt efter mörkrets infall och ABSOLUT inte precis innan jag ska lägga mig. Så långt allting gott. Men sen kom andra halvan av säsong fyra och början på säsong fem... SÅ FRIKKING SPÄNNANDE ATT JAG DÖR!
Så jag såg alla dessa avsnitt igår - jag skulle egentligen gå på en orgelkonsert på kvällen men det blev mjukiskläder och soffan istället - och eftersom de alla är 45 minuter långa blev det lite sent. Lite för sent. Typ ungefär klockan ett i natt. Och jag skulle upp 06:30 för att jobba...
Men hoppet är det sista som överger en! Så jag var helt övertygad, under hela kvällen som jag valde att starta igång avsnitt efter avsnitt, att jag skulle vara stark och inte påverkas av serien.
Jag var inte så stark som jag trodde.
Såatteeeeh... I natt har jag varit vaken - och funderat på zombies (och Daryl Dixon, SLURP!). Och sedan har jag sovit - och drömt om zombies. Och sedan har jag både sovit och varit vaken och tvingat mig själv att ha ett öga öppet.
Fast det är ju inte därför jag har ont i ryggen. Det är ju för att jag under hela natten har legat vänd ut från väggen och mot rummet, utifall att ni vet...
Det här med vad man äter kan vara ganska lätt. Om man äter allt... Men det kan bli lite svårare om man har olika allergier. Sedan kan man även göra det svårt. Och man kan väl säga att jag ibland krånglar till det lite mer än vad både min plånbok och fantasi vill...
Egentligen så äter jag allt. Det enda som jag verkligen inte tycker om är lakrits och kaffe och det brukar det som tur är inte vara i allt för många maträtter. Men jag är laktoskänslig. Jag kan absolut äta det men jag får huvudvärk och blir lite dimmig i skallen vilket inte är att föredra om man vill vara trevlig. Så jag har under de senaste åren ätit laktosfritt hemma men struntat i om det varit laktos eller inte hemma hos andra eller på restaurang (inte för att jag då vill vara otrevlig men för att när det är i så liten mängd så påverkar det oftast inte).
Sedan har jag vuxit upp i en tid där Atkins och GI/LCHF blivit en självklarhet och där kolhydrater ses som naturliga fiender. Det här frälste även mig för ett par år sedan och även om jag var betydligt mer strikt förr så får jag idag dåligt samvete över kolhydrater och äter det inte så gärna.
För två somrar sedan hittade jag en ny matgrej att haka upp mig på efter att jag sett en dokumentär. Veganism. Ärligt talat, jag struntar fullständigt i djuren och miljön (okej, kanske inte helt men det är inte något som jag har så stora problem med) men det som skrämmer mig med kött och mejeriprodukter är all forskning som pekar på hur cancerframkallande det är och hur många andra läbbiga sjukdomar man kan få av att stoppa i sig animaliska produkter. Men kött och crème fraîche är ju så fantastiskt gott att livet inte är värt att leva helt utan. Så jag valde att bli "hemmavegan". Det betyder att jag åt strikt veganskt hemma men åt animaliska produkter hos andra eller på restaurang. (Förutom honung, det var det enda jag åt hemma då det är det enda jag tror på fungerar mot förkylningar)
Så långt inga problem kan man tycka.
Men är man vegan så kan man inte äta quorn eftersom det innehåller äggvita. Det gör att man mer eller mindre är helt utlämnad till sojaprotein om man vill ha något typ av köttsubstitut (ja det finns svampar och annat skit men ni fattar vad jag menar). Och jag gillar kall frukost vilket gjorde att jag åt soygurt (yoghurt gjord på sojaprotein) varje morgon. Så sojaprotein till frukost, sojaprotein till lunch och sojaprotein till middag. Och det blev ju ganska mycket med tanke på att jag inte vill äta så mycket pasta, ris eller potatis.
Mitt i denna hemmaveganism såg jag en ny dokumentär. Om hur mycket sojaprotein ökar risken för cancer och andra läbbiga sjukdomar. Så ja. Det här resulterade i att jag åter köpte hem kött och mejeriprodukter.
Nu är jag tillbaka i ett tänk där jag tycker att kött och mejeriprodukter är lite läskiga. Men jag måste säga att jag fortfarande är oerhört splittrad i min kost. Även om jag ändå skulle säga att jag har ganska bra koll på den.
Jag är vegan. För hälsan skull. Inte djurens. Jag har inget problem med slakt, i min framtid så ser jag mig på en gård med självhushåll där jag slaktar mina egna djur (hur det här går ihop med min veganism får vi se). Men jag äter bara veganska hemma. Så jag är ju hemmavegan. Och honungen är ett undantag igen. Förkylning kan bara stävjas med honung och så är det bara. Så då blir jag en honung-hemmavegan. Men jag vill heller inte få en ökad produktion av östrogen av alla sojaprodukter och av det sedan få en förhöjd risk för cancer. Så jag äter quorn. Men quorn innehåller äggviteprotein. Fast det får liksom vara okej. Ägg är inte så cancerframkallande. Det är mest en fara för kolesterolet och gallsten men jag tänker mig att "lite får man offra". Och det är bra om jag kan äta ägg. För eftersom jag inte vill äta kolhydrater så måste jag få energi från annat och då är ägg en bra källa. Så jag är vegan. Fast hemma. Och jag äter honung. Och ägg. Och begränsar intaget av kolhydrater Så jag är en honung-ovo-hemmavegan med GI-tänk.
Nu är det bara den stora frågan kvar: vad sjutton ska jag äta till middag ikväll?
Sämsta videon men asfet (hehe, ordvits) låt. Bara lyssna. Det här är min attityd idag.
I december ska jag gå och se Kents sista konsert någonsin. Och jag har egentligen aldrig lyssnat på Kent mer än utvalda delar. Så jag lyssnade igenom senaste skivan och skrev en låt-för-låt-recension. Men hur ska jag komma ihåg vad jag tyckte om den? Jag bloggar den såklart. Och funderar på att göra likadant med resten av deras album...
Kent - Då som nu för alltid
Andromeda: Så. Jävla. Bra. Hur faan kan det gå fel med barnkörer och rymden? Magisk, mystisk och bombastisk. Men lågmäld. Ypperlig kombination för sena bilfärder.
Tennsoldater: Nope. Alltså det här med autotune passar inte Jocke Berg.
Vi är för alltid: Helt okej. Men som en bakgrundslåt. Ingen riktig hit. Baktakten med det fasta slaget är subtil men briljant.
Den vänstra stranden: Liknar "vi är för alltid". Lite bättre men inget som stannar kvar i minnet.
Nattpojken & dagflickan: En typisk öppningslåt. Stor i omfånget och ett smekande tilltal. Ingenting som kommer bli en publikfriare men ändå en bra låt.
Vi är inte längre där: Mycket bättre! Återigen en låt att bli förtrollad i och flyta iväg på. Här är Kent Kent och det är det de gör bäst.
Förlåtelsen: Hej Kent! Nu känner jag igen er. Makalöst fin låt. Som ett smakprov på den sista smörjelsen som detta ändå innebär.
Skyll inte ifrån dig: Boooooooring. Kom igen nu. När ska skivan lyfta? Det är som att Kent vill sluta som ett paket mellanmjölk med halvskum lukt.
Gigi: Ja! Här lyfter vi! Men det kommer försent. Refrängen är som att få vibrationerna av Kents essens spelade på hjärtsträngarna. Mellanrefrängen tappar sjukt mycket på att starta på svengelska (vilket flera låtar har gjort) men de nästan primala takterna i refränger väger upp bristerna. Tack.
Falska profeter: Påminner om en galopperande antilop på savannen. Med den svalkande brisen som sakta drar fram. En helt godkänd låt med en riktigt trevlig pianoslinga och akustisk gitarr.
Den sista sången: Kent har varit deppiga pojkar hela livet och då är det väl ändå fint någonstans att sista låten på sista albumet får vara en låt byggd på melodier av hopp (trots den deppiga titeln). Klockspel får ändå ses som ett briljant val, men det här är INTE en låt att avsluta sista konserten med. Den är kanske inte mellanmjölk men den är inte bättre än ett paket normalsaltat bregott. Möjligtvis kan det få vara extrasaltat, men någon havssalt når den inte upp till.
Summering: Besviken. Två låtar värdiga Kents sista album - möjligtvis tre om jag är snäll. Men det är väl också det, kan man verkligen nå upp till de förväntningar som de har på sig? Kanske inte, men jag hade velat sett ett starkare försök. Rörelsen kring sista turnén är helt klart bättre än insatsen på sista albumet. Så för fansens del hoppas vi på att de plockar russinen ur kakan och låter de flesta av låtarna på detta album för alltid vara ospelade live.
Piteå är soligt och höstvarmt. Inga strumpbyxor men däremot en svart, lång jacka. Nej, det här är inte min stad längre. Inte på pappret. Men jag kommer aldrig att släppa Piteå och Norrbotten. Det är en paralell värld där varje vrå känns som hemma. Tänk hur mycket tid jag tillbringade med att avsky det här stället. Jag förstod bara inte att det inte var fel på världen, bara fel i mig. Men det blev rätt sen, och tur är väl det.
Sommaren har bestått av mycket jobb. Så pass mycket att jag mer eller mindre inte har gjort något annat. Men sedan kom jag på att jag är där nu. Jag är där livet är. Och det kommer att fortsätta så. Det här är inte någon övergångsperiod och därför kan jag heller inte behandla det som det. Så jag skrev en lista på saker som jag vill göra fram till nyår. Mål. Men inte ett enda har med jobbet att göra utan enbart livet i sig. För det är ingen idé att vänta på att livet ska börja längre, början är redan här.
Visst är det sommar på riktigt nu. Utöver den konstanta hinna av svett så är det mer än älskvärt. Sommarsambolivet har satt sig. Och små utflykter innan och efter jobbpassen har gjort att sommaren sprungit iväg. Nu är det fyra veckor kvar innan schemat är över och hösten sätter igång.
Saker jag hade önskat att jag hade hunnit med mer:
Skrivit på eget material (hur många böcker kan man ha i huvudet?)
Längre utflykter
Sola och bada
Träffat vänner
Gått på små, suspekta evenemang - typ allsång i Kisa
Visst verkar det bli en sommar 2016 också. En sommar där jag ska åka longboard med min tillfälliga sambo.
Jag jobbar mycket nu. Fram till juni är jag ledig två dagar. Då ska jag sova. Men pengarna behövs. Och jag vet fortfarande inte helt säkert vad jag ska bli när jag blir stor. Det jag vet är att jag behöver lämna Piteå. Helt och fullt. Men med O kvar där så släpper inte staden taget om mig. Och jag skulle verkligen behöva bli kvitt en hel del saker från Norrbotten. Men jag åker dit, ser på bilder, hör historier - och försöker ignorera klumpen i magen så mycket som möjligt.
För övrigt - man borde komma överrens om med sina vänner när man ska skaffa barn. Så att alla gör det samtidigt. För när det väl kommer småbarn, då är man inget värd om man inte har en egen knodd. Det finns åtminstone inget tid över för en. Men vad spelar det för roll? Jag jobbar ju ihjäl mig ändå.
Alltså. Jag säger inte att jag har en hobbykris. Men det kan så vara. I dag googlade jag på "lära sig beatboxa"... När har jag varit intresserad av det?! Herregud. Men men. Jag har lärt mig tre beats åtminstone! Nu gäller det bara att få det snyggt. Och inte låta som en treåring som sätter i halsen. Vilket är ungefär så som det låter nu.
Det kan möjligtvis ha varit den här länken som utlöste min hobbykris. Vadå "tröskeln till 30"?! Jag tog ju nyss studenten! Jaha, nio år sedan? Whatever, jag kan beatboxa.
Så kom den igen. Hösten. I år annorlunda än tidigare år. Jag har inte längre en livlina, inga utbildningar att gå om det inte skulle finnas jobb för mig. Läskigt. Svårt. Stort. Inspirerande. Men jag är 27 år. Det är väl då det ska vara så här? Men har några utbildningar i bagaget, har eget boende och en framtidsvision. Saken är bara den att jag inte känner mig som 27. Jag känner mig som 22, kanske 23 om jag anstränger mig. Jag vet inte alls vad jag vill göra med mitt liv. Men jag tänker att det är okej. Så länge jag har kul på vägen.
Jag jobbar på Norrköpings Tidningar. Som webbredaktör. Som journalist. Precis som det står att jag är på mitt examensbevis från juni i år. Visserligen bara som timvikarie nu men ändock. En del utav mig hungrar efter mörka vinterkvällar och nätter där drömmar tar ett steg närmare verkligheten. Men samtidigt är det läskigt. Vem är jag att bli något i denna stora värld?
Kom hem igår från lite över en vecka i Piteå. Hälsade på. Tog det lugnt. Skrattade. Grät. Åt. Sov. Vaknade. Det är surrealistiskt att vara på Ankars när allting ser likadant ut fastän precis allting är förändrat. Det ger grov existentiell ångest men samtidigt ger det en lättnad, ett andrum. Det är så svårt att beskriva men just nu så känns det som att mitt liv är 100 procent möjligheter och 100 procent återvändsgränder. Omöjlig matematik, jag vet. Men det hindrar inte känslan. Fast jag trivs i det. Det måste jag säga. Åtminstone idag då allting bara är möjligheter.
På tisdag flyttar jag. Igen. Fjärde flytten på tre år. Eller femte om man räknar med min mellanlandning under sommaren nu hemma hos mamma. En lägenhet i Norrköping. Staden jag har jobbat i tre somrar men aldrig bott i. En nystart med en otroligt stor och oplanerad framtid. Det ska bli spännande. Det ska bli skönt.
Och om tio dagar befinner jag mig i Piteå. Staden jag lämnade för tre månader sedan med tårarna i ögonen. Med vetskapen att jag aldrig skulle komma tillbaka. Så fel man kan ha det. Allting är förändrat men jag längtar ändå tillbaka.
De säger att jag är annorlunda. Att de inte känner igen mig. Kanske är det för att vi ändrar oss i takt med livet. Kanske är det för att jag nu släpper på min fasad. Låter det andra skina igenom. Stannar upp och inte bara springer. Förlåt om jag ändras i era ögon men ibland måste man det. Ibland måste man låta verkligheten få hinna ikapp och ta ifatt den förlorade tiden man missade när masken var på.
Fredag. På en buss mot Skellefteå och en natt på en LAN-festival. Otippat, ja. Impulsivt, ja. Minnesvärt, antagligen.
Ta chansen. Se världen. Se Västerbotten. Det är ögonblicken emellan som gör livet. Det är sådana som jag som hamnar i kriminalitet och drogberoende. Viljan att se allt och sökandet efter kicken. Men det är också sådana som jag som kan förändra världen och bli rik på det som i slutändan räknas - ögonblick. Jag hoppas att jag faller in i den sist kategorin.
Om inte så har jag åtminstone spenderat en fredagsnatt i maj på ett mega-LAN i Västerbotten.
En vecka i Turkiet gjorde gott. Makalöst sköna dagar och ändlösa konversationer vid middagarna. En enkelhet som är naturlig och en framtid som hälsar på.
Jag vet inte hur det kom sig. Jag vet inte varför. Men jag vet att tre människor just nu är viktigare för mig än alla andra på denna jord. Tre människor som gör att jag vill pausa tiden och bara vara kvar i ett limbo några mil söder om polcirkeln. De är mina vänner. De är min familj. De ger mervärde till varje dag som jag krisar mig igenom. Om 38 dagar går vi skilda vägar.
I Piteå är allt som vanligt. Dagarna och veckorna går ändå rätt fort. Jag pluggar 125 procent just nu. Läser en extrakurs i sång för att jag ville passa på när jag ändå studerar på en musikhögskola. Rätt utmanade faktiskt. Att stå och öva sångtekik ensam i ett rum framför en lärare. Men än så länge väldigt roligt. Till det jobbar jag varannan vecka på extrajobbet och har SMASK att stå i. Har jag sagt det? Att jag och Elin ska vara konferencierer till det nu i mars. Superroligt. Kommer att sändas live över youtube och radion också. Och poledancekursen i Luleå har även dragit igång. Så det är en hel del att få ihop i kalendern. Men det är så jag trivs. Med aktiviteter som jag tycker om dagarna i ända.
Och det gör att tiden isär från han den där som bor 85 mil härifrån inte blir lika smärtsam. Jag hinner nästan inte med att sakna någon. För piteåfamiljen fyller en sådan stor plats i mitt hjärta. Vi hänger, leker, umgås, pratar och skrattar tills vi får ont i magen och tårarna rinner nedför kinderna. Vi tar tillvara på tillvaron här och njuter av varandras sällskap för efter juni kommer det aldrig någonsin tillbaka.
Igår var vi och åkte utför. Jag testade snowboard för första gången någonsin. Hur kul som helst. Och det gick mycket bättre än vad jag hade kunnat räkna med. Sista åken kunde jag ändå åka helt okej. En riktig vurpa dock som gjorde mig alldeles yr och illamående. Efteråt satt vi tre timmar i en bastu och pratade strunt. Elin och jag tog oss an ett vad och gjorde sälen á la Anja Pärson nedför en fyra meter hög snödriva i bikini. Idag har vi sett en säsong av Pistvakt, ätit pizza i sängen och sedan busat runt i snön på Ankars. Hoppat ner från cykeltak, gjort Sthlmboogietorn och skrämt livet ur andra studenter. Det är det som är så fint här. Vi bara gör det som faller oss in och alla är med. Vi har alla samma inställning till livet, att det är ögonblicken där emellan som spelar någon roll. Norrland är magiskt.
Jag har nog gjort en hel del nya saker men inget som är riktigt stort tror jag. Jo! Jag flyttade till ett riktigt studentområde. Det har jag aldrig gjort förut. Och det är något som verkligen har berikat mig. Fina, fina Ankars.
Höll du några av dina nyårslöften? Mitt nyårslöfte inför 2014 var att 2014 skulle bli mitt år och att jag inte skulle försaka mig själv. Persoligen tycker jag att jag höll det väldigt bra. Det blev mitt år på så många olika plan.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Jadå, några fick kiddo nummer två och andra kläckte första bönana. En hel del graviditeter har även annonserats under andra halvan av året.
Dog någon som stod dig nära? Nej. Gamla bekantingar har dött men jag har inte varit på någon begravning i år.
Vilka ställen utomlands besökte du? Ett och ett halvt dygn spenderades i Köpenhamn i början på december. En minisemester som visade livet från sin bästa sida. Och det räckte gott och väl med det. Sommaren i Finspång krävde inga utlandssemestrar.
Vilket/vilka datum från år 2014 kommer du alltid att minnas? Åh. Svår fråga. Midsommardagen helt klart (har på känn att jag sagt samma datum tidigare år...) Och såklart den sista veckan i juli där jag fick leva i en film.
Har du varit sjuk eller skadat dig? Inte direkt. Tappade rösten i september efter en riktigt jobbig förkylning bara.
Bästa köpet? Alltid löparskor. <3 En ny telefon var inte heller helt fel. Men mest minnesvärda inköpet var mina älskade Buffaloskor från staterna. Så dyra, så onödiga men så bäst!
Vad spenderade du mest pengar på? Hyra. Från delat boende till ett ensamhushåll. Och sedan dubbel hyra med lägenheten i Stockholm. Se även ovanstående punkt (Buffalo)...
Genomdrev du någon stor förändring? Jag gick ifrån ett treårigt förhållande vilket kanske var det största beslutet (och svåraste). Med det kom såklart en flytt och nya perspektiv på livet. Även håret fick sig en förändring. Först blev jag mer blond än vad jag någonsin har varit tidigare och sedan klipptes halva kalufsen bort.
Gjorde någonting dig riktigt glad? Väldigt många saker. Hela sommaren, hösten och vintern har varit en festival i glädje. En riktig glädjekälla har dock varit de nya vänskaperna på Ankars. Min alldeles egna pitefamilj.
Saknar du något under 2014 som du vill ha år 2015? Nej, faktiskt inte. Det skulle väl vara lite mer pengar på sparkontot men det kommer.
Vad önskar du att du hade gjort mer? Tränat. Löpningen ger så mycket men anledningarna till varför jag har försakat min träning har helt klart varit värt det.
Vad önskar du att du hade gjort mindre? Ingenting. Eller jo. Jag hade kunnat spenderat mindre tid med mobilen i handen. Verkligheten är för fin för att missa.
Favoritprogram på TV? Som vanligt så tittar jag ganska lite på tv. Men i somars blev det många avsnitt Sex and the city och under hösten följde jag Big Brother och Paradise hotel (utan att skämmas).
Bästa boken du läste i år? Jag har läst så många bra böcker! Men bara för det så kan jag inte minnas någon speciell. Böcker är bäst.
Största musikaliska upptäckten? Veronica Maggio. Japp, fruktansvärt sen på bollen men nu har jag också förstått storheten.
Största framgång på jobbet? Att jag med hjälp av pannben och ett jävlaranamma lyckades få bästa praktikplatsen. Man kan väl även säga att en jobbframgång är att jag tillsammans med Elin essade en audition och knep jobbet som konferencierer under SMASK 2015!
Största framgången på det privata planet? Att jag vågade byta det välkända till det okända. Och trivdes riktigt bra med det. Att jag nu verkar ha hittat någon som betyder mer än jag kunnat ana är verkligen inte något att förbise heller.
Största misstaget? Jag vet inte om jag har gjort några misstag under året. Inga som jag ångrar åtminstone.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Det kanske låter klyschigt men ärligt talat så blir nog varje år gladare och gladare. Livet är en oändlighet av möjligheter och mitt glas är halvfullt varje dag.
Något du önskade och fick? Materiella ting: en hårddisk och en löparklocka. Ickemateriella ting: Ett ljus i tunneln.
Vad önskade du dig och inte fick? Hm... Ett valresultat utan främlingsfientlighet.
Vad gjorde du på din födelsedag 2014? Blev väckt med frukost på sängen och paket hemma hos mamma. På kvällen tror jag att jag åt middag hemma hos ett par vänner.
Vad fick dig att må bra? Sommarkvällar i Finspång och äventyr i Norrland.
Vem saknade du mest? Det ständiga svaret - pappa.
De bästa nya människorna du träffade? Nya kollegor och nygamla vänner i Östergötland. Talangpoolen i Norrland. Eric i livet.
Mest stolt över? Mitt fantastiska omdöme efter praktiken. Och podden.
Högsta önskan just nu? Att 2015 bjuder på ett jobb.
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2014? Summer - Calvin Harris, Hela huset - Veronica Maggio & Håkan Hellström, Paradise Jokkmokk - Kitok, Radio Nowhere - Bruce Springsteen
Blev du kär i år? Ja. Både pånytt i livet i en person.
Hur skulle du beskriva din stil år 2014? Magtröjor, korta kjolar, tighta halsband och höga skor.
Vilken kändis var du mest sugen på? Petter Northug
Planer för 2015? Göra ett fantastiskt framträdande på SMASK, låta våren bestå av kärlek, ta examen och flytta söderut. I år börjar det verkliga livet.
Bästa minnet från 2014? Jag har så många som jag bevarar varmt i hjärtat. Men natten på bänken med Eric, alla långa och ljusa nätter i Finspång, all älskvärd idioti och galenskap med pitefamiljen och all "action" som året bjöd på.
Vad var det bästa som hände 2014? En inbjudan till nattbad och en dammsugande, lockhårig pojke med förvånad min.
Vad var det sämsta? Att bilen verkar vara inne på sista sucken.
Är det något du saknat 2014 som du vill ha 2015? Ett fast jobb.
Just nu är livet fantastiskt. Men på djupet känns det ändå svårt. Lite som att glida runt i limbo. Men runt varje nyår mår jag såhär. Det är verkligen inte min tid på året. Allt känns bara så långt borta och meningslöst. För stort och för enkelt på samma gång. Mörkt och dovt.
